Fem en fredag på lördag

Jag vet inte vad det är men på fredag har jag svårt att hinna med bloggen. Som en följd av detta är det nästan alltid lördag när jag svarar på Elisamatildas frågor i Fem en fredag. Den här veckan handlar det om artigheter. Inte min starka sida.

Ser du till att hålla upp dörren för folk?

Jamen det gör jag ändå. Svagare blir det i de följande frågorna.

Säger du tack för maten även om du ”bara” är hemma?

Jag blev uppfostrad att alltid säga tack för maten, men ve och fasa – jag gör det inte längre!

När du träffar någon du inte träffat på länge och ni säger att ni måste ses snart, blir det någonsin av? 

Lyckligtvis är min make mycket bra på att se till att sånt här blir av. Jag gör det inte. Och delvis är det ju för att jag upplever det här som en sak folk bara säger och inte riktigt menar. Men hur kan jag veta det, egentligen?

Rättar du folk när de säger något fel?

Det beror på situationen. Ja, jag rättar folk om de säger fel i en situation där det spelar roll om de säger fel. Annars- det beror lite på sammanhang. Går det snällt att fråga om något verkligen var så, då gör jag nog det. Eller säga nåt i stil med ”jag minns inte riktigt men kanske det var så här istället”. Jag vet inte, jag tar inte illa upp heller om folk rättar mig, i alla fall om de gör de på ett vänligt sätt, för jag VET att mitt minne är dåligt.

Vad tycker du om butikspersonal som kommer upp och frågar om du vill ha hjälp?

Ja, man har ju vant sig lite nu. Det är ju så vanligt i butiker nu. Men egentligen gillar jag det inte något vidare. Fast det beror lite på tillfälle och hur det görs också. Om en anställd står och viker t-shirts i en affär och säger ”Hej! Säg till bara om du behöver hjälp med nåt” är det mer okej än om hen smyger upp bakom en och väser aggressivt ”Behöver du hjälp” och ser allmänt folkilsken ut. Vilket faktiskt händer.

Jag må läsa om chevalereska riddare, men skulle alltså inte veta vad jag skulle göra med en i verkligheten. Jag har svårt för artighet, som ni ser.