Onsdagsbetraktelse #78

I denna betraktelse ska vi börja med att föreställa oss när en dam i sina bästa år, rätt begåvad framtill så att säga, ligger på mage och ska försöka klämma in brösten i två små hål för att få dem magnetröntgade. Jag har ju alltså inte mer någon uppföljning på mitt lymfom, men onkologerna tyckte att jag borde börja undersöka brösten lite tidigare än den allmänna mammografin börjar. Jag har förhöjd risk efter att ha fått strålbehandling på strategiska ställen. Och jag ska då inte på mammografi utan jag får besöka magnetröntgenapparaten. Och jag har inte klaustrofobi, men man kan helt klart utveckla klaustrofobi av magnetröntgen. Nåväl, idag lyssnade jag på reklamradio i sjukhusets hörlurar (magnetröntgen är ljudligt och skramligt så man behöver ha hörlurar på), och jag hann faktiskt bara med två reklampauser så det gick ganska snabbt. Men graciös eller ens värdig känner man inte sig.

I helgen firades pepparkakspojkarnas födelsedagar. Båda fyller på hösten, men ingen av dem fyller i september. Därför firar vi dem båda i september. Det går bra nu när de är stora att kombinera firandet.

Den äldre pepparkakspojken har en kompis som ska bli konditor, så han hade bakat tårtan. Tyvärr tänkte jag inte på att ta någon bild av den.

På fredag fick vi höra blues på en konsert. Närmare bestämt var det Philip Järvenpää Blues Experience. En av sångerna finns på Youtube så jag tar och delar den så får ni också lyssna på lite blues i höstmörkret.

I övriga nyheter kan jag meddela att trattkantareller finns redan, men också de vanliga gula kantarellerna går att hitta ännu. Karljohanssvampar har det däremot blivit färre av, för någon vecka sen var det nästan bara sådan svamp som jag hittade på mina promenader.

Tisdagstrion: Kroppen

Oj, idag har Ugglan & Boken ett utmanande tema på tisdagstrion, nämligen ”kroppen”. Det ska bli intressant att se hurudan den trion börjar se ut!

Kristian Gidlunds bok I kroppen min är en av de rätt få ”cancerböcker” jag läst. Jag har inte heller riktigt kunnat formulera vad jag tyckte om boken när jag läste den 2013, annat än att den fick mig att bearbeta egna upplevelser.

A body in the bath house av Lindsey Davis är en del i en deckarserie som utspelar sig på romartiden. Då den här var ett slumpfynd i ett antikvariat är det här den enda delen i serien jag läst.

Who said romance is dead? står det på pärmen. Warm bodies av Isaac Marion är ungefär Romeo och Julia, fast med zombies. Ja, du ska läsa den här. På riktigt. En författare som lyckas skriva romance med en zombie i ena huvudrollen, och gör det bra, förtjänar att bli läst.

Jo, det blir en fjärde idag. Nej, jag kunde inte begränsa mig. Sorry, not sorry. Dorothy L Sayers första bok om Peter Wimsey heter Whose body? eller Lord Peters första fall på svenska. Dorothy L Sayers är en av mina absoluta favoritförfattare. Riktigt extra bra är böckerna där också deckarförfattare Harriet Vane är med, men alla böcker hon skrev är bra. Åtminstone dem jag har läst.

Så här i slutet kan jag konstatera att det blev en spretig ”trio”. Jag gick helt enkelt på ordet kropp eller body i titeln, och det var oväntat intressanta böcker som dök upp!

En smakbit ur De kapabla

Igår firade pepparkakspojkarna gemensamt sina födelsedagar. Det var ungefär som det brukar vara, men i år var det en av den äldre pepparkakspojkens kompisar som bakat tårtan, han ska bli konditor så småningom. Och han har säkert valt rätt yrke om man ska döma utifrån gårdagens tårta, den var mycket god!

Idag tar vi så det lugnt och lyssnar på regnet som droppar på taket. Om dagen fortsätter så här stillsamt så tar jag säkert fram min stickning ikväll. Det skulle passa bra att gå ut en sväng och söka svamp, men inte så länge som det fortsätter att regna.

Jag håller på och läser De kapabla av Klas Ekman. Smakbiten kommer från sidan 233:

Det gick bra att städa huset efter att ha dragit i sig två glas vitt vin, men det gick sämre efter fem.
Men visst, han gjorde så gott han kunde. Dammade, såpade, skurade och gömde undan en massa allmän bråte, för just bråte var nästan det enda Märta hade lämnat efter sig.
Till slut satt han i det tomma köket och tittade sig omkring. Det såg ungefär så opersonligt ut som mäklaren föreslagit. Ett trivsamt radhus helt i avsaknad av liv och möblemang.
Som av en slump stod det ännu ett glas vitt på diskbänken. Tack för det. Han hade ingen aning om hur det kommit dit. Glas hade en tendens att fylla på sig själva numera.
Johan hade inte varit nykter många minuter sedan han kom hem från sjön vid Annas och Magnus stuga. Rickard hade försvunnit hem till sig utan att säga särskilt mycket alls.

Fler smakbitar finns hos Astrid Terese på bloggen Betraktninger ~ tanker om bøker.

Helgfrågan: Lagom sidantal

Vilket sidantal är bäst tycker du? Det funderar Mia på i veckans helgfråga .

Det där är en typisk ”det beror på”- fråga. Men överlag beundrar jag de författare som kan uttrycka det de vill på ganska få sidor. Fast sen, å andra sidan, är boken väldigt bra gör det inte så mycket om sidorna är många. Ska jag ta ett exempel från sånt jag nyligen läst så hade jag trott att Vänligheten av John Ajvide Lindqvist skulle ta länge att läsa, men den var snabbläst fast sidantalet var ganska högt.

Det vore intressant att höra från författare och bokförlagsmänniskor om det finns något ”standardmått” på t.ex en deckare eller en feelgood-bok, eller annars något antal sidor som man bör sikta på då man skriver en bok. När det gäller att läsa böcker så får jag nog säga att om boken är en tegelsten så tänker jag efter både en och två gånger innan jag börjar läsa den. Jag vet inte varför egentligen, jag börjar ju bara på en annan bok om boken är kortare, så lästiden är mer eller mindre konstant. Kanske det känns som om man kommer någon vart om man läser två böcker istället för en, även om sidantalet är det samma. När man börjar fundera på den här saken inser man ju att det är helt fel att räkna antal utlästa böcker per månad, eller år. Istället borde man räkna sidantal.

Onsdagsbetraktelse #77

Detta var veckan då jag efter ett och ett halvt år igen fick fara på körövning. Det var ju kul! Vi tar en bild från fornstora dar för att fira den saken:

På biblioteket har vi nu en person som studerar biblioteksbranschen på läroavtal. Det är som om man själv blir piggare också när det finns nya människor i jobbet.

I helgen for jag och den äldre pepparkakspojken på utflykt till Kammikylä. Det är några hus (och lite annat smått och gott) i en mosse som en man har byggt. Bara för att han ville bygga något just där. Det var lite regnigt i lördags, men just i Kammikylä hade vi en stunds sol. Man får hyra bastu där också, det är något att hålla i minnet faktiskt till ett lämpligt tillfälle.

Maken for iväg till fjällstugan med sin bror över helgen, de skulle fiska. Det hade dom väl gjort också, men inte så stor lycka med fångsten, de åt upp allt innan de kom hem.. Fiskelyckan i filhyllan hade varit bra ändå, jag får mitt favoritfil igen en tid.

Min stickning har vilat hela sommaren, men nu i helgen plockade jag upp den igen, det skulle ju vara bra att få tröjan klar innan vintern. Är stickning ett hösttecken?

Och sen den stora frågan- firade jag ReadHour idag? (ReadHour= en timme på Internationella Läskunnighetsdagen då alla läser.) Tänk i år lyckades det, maken lyssnade på ljudbok och jag läste medan vi värmde bastun. Och en fin kväll var det ikväll också, ännu vågar jag doppa mig i havet efter bastun.