Hopp och förtvivlan

Enligt O har börjat med olikhetsutmaningarna igen, denna vecka hopp och förtvivlan.

Jag tänkte lite på dagens olikhetsutmaning. Och så kom jag på att det finns ju en låt som jag lyssnat mycket på just nu, av någon anledning går det bra att jobba till den här, som passar finfint till temat.

Okej, mest förtvivlan kanske, men visst måste man ha ett litet hopp när man greppar telefonen.

 

Ni vet att jag gillar Emily Dickinson, kanske? Då vet ni vad som kommer nu, för den här dikten måste ju nästan vara med om man pratar om hopp.

Hope is the thing with feathers
That perches in the soul,
And sings the tune without the words,
And never stops at all,

And sweetest in the gale is heard;
And sore must be the storm
That could abash the little bird
That kept so many warm.

I’ve heard it in the chillest land,
And on the strangest sea;
Yet, never, in extremity,
It asked a crumb of me

Och sen för förtvivlan? Det här är nog det mest förtvivlade jag vet.

 

Emptiness is filling me
To the point of agony
Growing darkness taking dawn
I was me, but now he’s gone

Det där är nog svartare än svart.

Annonser

Tid att ta farväl

Vilken bok? Tid att ta farväl av S.D. Robertson.

Var har jag fått tag på den? Recensionsexemplar av Harpercollins Nordic, tack så mycket!

Vad handlar boken om? Ellas mamma dog tidigt, Ellas pappa Will lovar att han alltid ska finnas där för henne. Men så går det inte riktigt, Will är med i en bilolycka och dör. Nu svävar han kvar i vår värld, påjäktad av ”guiden” Lizzie som försöker få honom ivägskickad till himlen, men bunden av löftet till dottern.

Vad tycker jag? Jag fick nog mera intrycket av Jojo Moyes än av John Green. På pärmen finns nämligen en liten cirkel där det står ”för dig som älskar Jojo Moyes och John Green”. Men det är egentligen kodord för att det är någon som dör i boken, tror jag, än stiljämförelser på riktigt. Inte svårläst, trots ämnet, men ibland var det som om det breddes på lite väl mycket tragedier i en enda stackars familj. Slutet var dock välkomponerat och jag blev nöjd med det. Ganska viktigt i en bok som handlar om döden.

 

 

Nu blir det fest! Eller åtminstone blogglista om fest.

Jag var kanske lite skeptisk till temat den här veckan, men visst blev jag på partyhumör av den här veckans blogglista från Sevendays.

En lyckad fest innebär: Att alla trivs och har roligt, det är ju självklart. Möjligast lite stress önskar jag också, både för gästerna och de som ordnar festen. Och sen får det gärna vara dans!

wpid-20150619_151111.jpg

Den här typen är jag på festen: Den där som sitter i köket och förbättrar världen. Om jag inte dansar, då.

Mitt bästa partytrick: Det kunde vara att gå hem i tid?

Den ultimata festmaten är: Jag tror det kan vara kräftor. Himla mycket att syssla med vid bordet, man blir inte för mätt, och ingen kan äta kräftor så det ser städat ut- alltså funkar det bra för att bryta isen. Och så hör det till att sjunga lite också och det gillar jag.

Den ultimata festdrycken är: Det kan faktiskt vara Pommac, för det dricker man aldrig annars så det smakar liksom fest.

wpid-20150927_160410.jpg

En låt som får mig på festhumör:

En party pooper: Det inverkar ju alltid lite menligt på stämningen om någon kräks annanstans än på toaletten.. och nu tänker jag både på barn- och vuxenkalas..

Den roligaste fest jag varit på: Jag har varit på väldigt många trevliga fester, men min brors bröllop förtjänar ett omnämnande här. Solsken, lycka, festpyntad lada, glada gäster och sen några alpackor.

När det vankas fest klär jag mig: I klänning. Nu har jag en ny prickig klänning men ingen fest att ha den på, bara som information till festfixare som eventuellt läser detta- jag är redo, bring on the parties!

festen

 

 

Veckans biblioterapi

Veckans biblioterapi

Det var en tid sedan här fanns något biblioterapirelaterat. Kan hända blev jag lite inspirerad av monsieur Perdu och hans litteraturapotek i Den lilla bokhandeln i Paris/Nina George.

Den som jag försöker kurera är mig själv. Att den äldre pepparkakspojken flyttade ut och bara kommer hem till veckosluten har fått mig att tappa balansen en smula. Jag lider helt enkelt av Empty nest-syndrom.

I The Novel Cure av Ella Berthoud och Susan Elderkin rekommenderas The woman who went to bed for a year av Sue Townsend, och de rekommenderar att ta en tid, om ändå inte ett helt år, när man drar sig tillbaka från världen, omgrupperar och får en nytändning.

Goodreads har också en lista som kallas Empty nest, här finns sånt som The gap year av Sarah Bird, Thinking of you av Jill Mansell,Francesca’s kitchen av Peter Pezzelli och Second Honeymoon av Joanna Trollope.

Mirjam och Hervor i Svinhugg kanske på sitt sätt också kunde vara en empty nest-bok.

Har du några bra tips på böcker som kan hjälpa en mamma som känner sig lite ensam?

Veckans topplista- höstkänsla

Rätt så fint tema den här veckan med i Johannas deckarhörnas topplista– höstkänsla. Jag tar helt enkelt och tar med böcker med höstkänsla på omslaget idag.

The Trysting Tree by Linda GillardRiver of Darkness (John Madden Mystery…The Lewis Man (Lewis Trilogy) by Peter MaySent i november by Tove JanssonHouse of Orphans by HELEN DUNMORE

The trysting tree av Linda Gillard står och väntar i min hylla, och egentligen borde jag kasta mig över den, men jag har ju så många böcker just nu i kö. Och jag läser rätt långsamt denna höst.

Mörkrets flod av Rennie Airth har höstvackra träd.

The Lewis man av Peter May ser ut som höst. Jag vet inte om det är det, men molnen och den svartvita bilden får det att verka som höst.

Sent i november av Tove Jansson, en till höstskog.

House of orphans av Helen Dunmore (Är förresten något så ovanligt som en bok om Finland kring sekelskiftet 1900 skriven av en ickefinländare). Jag har precis plockat de första äpplena i år. Äpplen är höst.