Det var länge sen jag hade någon dikt av Viola Renvall här, och hon har skrivit en aprildikt så den får det bli idag. Den passar mycket bra det här årets april..
Trettonde april
Den tveksamma våren har inga visor ännu. Bara ett obestämt gnolande, som kan bli vad som helst. Kanske till och med storm. I snöblandat regn och blåsten från norr ångrar vi att vi inte fortfarande bär våra vinterkläder, som en soldag fick oss att lägga undan. Den tveksamma våren fyller mig alltid med besvikelser, såsom man blir besviken på en mycket älskad vän, som inte bär sig åt som man önskade.
Var har jag fått tag på den? Lånat på biblioteket.
Land: Sverige.
Vad handlar boken om? Inga har efter en skilsmässa bestämt sig för att åka på en resa till irland, en drömresa för henne som aldrig tidigare blivit av. Först verkar resan inte bli riktigt en drömresa, men så lär hon känna ett par personer som blir riktiga vänner. Och det visar sig att de personerna också kommer att få betydelse när Inga kommit tillbaka hem.
Vad tycker jag? En riktigt njutbar feelgood. Eller, en del av boken handlar förstås om sorgliga saker, men det är väl ingen som är fövånad över det mera i genren feelgood. Jag tyckte det var fint att läsa om Irland. Boken kommer alltså med läsrekommendation.
Jag läser egentligen inte om böcker. Men det finns några undantag, och det är de här undantagen som Ugglan & boken verkar vara ute efter idag när temat för tisdagstrion är:
Böcker som jag tror/vet skulle tåla en omläsning
Wuthering heights av Emily Brontë är den bok jag antagligen läst om flest gånger, så det känns ju konstigt om jag inte skulle ha med den.
Sommarboken av Tove Jansson har jag också läst om ganska många gånger. Den har dessutom fördelen att kapitlen är mer som noveller, så man kan alldeles bra bara läsa ett kapitel eller två om man inte vill läsa hela boken. (Förstås VILL man väl alltid läsa hela boken, men man har kanske inte alltid möjlighet till det.)
Mariana Zapatas böcker, här illustrerad av All Rhodes lead here, händer det också att jag läser på nytt eller lyssnar på nytt. Jag vet inte om jag kan säga att de skulle hålla för omläsning för alla, men för mig gör de det.
Idag kommer dessutom en bubblare. Jag vill bara påpeka att Dostojevskijs Brott och straff gjorde sig väldigt mycket bättre den andra gången jag läste den, jämfört med den första gången. Men jag skulle aldrig ha gett mig på att läsa om den ifall det inte hade varit fråga om kurslitteratur. Dessutom har jag en så söt bild på den boken tillsammans med bloggkatten, han som numera befinner sig i de sälla jaktmarkerna. Skrivbordet brukade vara mer städat förr så att bloggkatten skulle rymmas där..
Det är söndag, och söndag är en typiskt bra dag att dela med sig en smakbit ur boken man läser just nu. Smakbitarna samlas på bloggen Betraktninger~ tanker om bøker. Kika in där så får du många boktips!
Idag ska jag börja med en bok jag verkligen ser fram emot! Anna Woltz är en ungdomsboksförfattare från Nederländerna, och jag har läst allt (tror jag) som blivit översatt till svenska. Det här är en bok som utspelar sig i London under andra världskriget, och smakbiten kommer från sidan 7:
På andra sidan gatan står en pojke. Han har händerna i byxfickorna och lutar sig mot en vägg. Ärmarna på hans slitna skjorta är uppkavlade, hans armar är fulla av svarta streck. Det är mig han tittar på. Jag står i en kö med minst tvåhundra personer, men jag är ändå helt säker: det är mig han tittar på. Han är för ung för att vara soldat och för gammal för att vara skolpojke. Hans byxor är smutsiga, hans bruna hår är för långt och faller ner i ögonen. Nu tittar han på Robbie som står bredvid mig. Vi brukar låtsas att det är jag som tar hand om min lillebror, men vi vet båda två att det är precis tvärtom: Robbie tar hand om mig. Medan jag låg till sängs ett helt år, var Robbie ute. Han känner allt och alla, varenda torghandlare, varenda gatuhund, varenda gränd är han bekant med. Alla har ett gott öga till honom.
Om någon stjärna lossnar och segnar vit genom luften, då fyller hon, sägs det, var bön, som når den korta glimrande banan.
Jag väntar och väntar. Det är april, en ljum och lyhörd natt i april, då gräset växer och stjärnorna lyssna - de gå så lugna i natt sin väg, och ingen enda snavar och faller!
Men om jag somnar, så gör det allsintet: sliter en stjärna sig lös i natt, så måste hon känna min bön, var hon sjunker, fastän jag sover - ty hela den tysta, tysta natten är hela den vida, vida rymden alldeles full av min enda önskan!
BOKHYLLAN I PEPPARKAKSHUSET 