En smakbit ur Frankissstein

Veckorna rullar på och det är söndag igen. Den yngre pepparkakspojken har bilbekymmer igen- en rätt naturlig följd av att köra en bil från 1975 skulle jag tro, men det betyder att han och min man får tillbringa denna söndag med detektivjobb angående varför bilen inte startar den här gången..

Jag kommer att dela en smakbit ur Frankissstein av Jeanette Winterson. Jag har inte läst tillräckligt ännu i boken för att kunna säga om jag gillar den eller ej. smakbiten kommer från sidan 33:

Claire tittade ut i fjärran och hennes ögon lyste av övertygelse. Hon frågade mig om jag skulle vilja följa med till hennes kyrka på söndagen. En riktig kyrka, sa hon, inte den vite mannens vitblask.
Ett pip i hennes hörlurar följdes av ett knastrigt meddelande som jag inte kunde höra. Hon vände sig bort från mig för att göra ett tillkännagivande över högtalaren.
I mitt huvud rörde sig tankarna lättjefulla kring skillnaden mellan längtan efter ett liv utan slut och längtan efter mer än ett liv, det vill säga mer än ett liv men ett som levs samtidig.
Det skulle kunna vara jag och ”me too”. Om jag kunde göra kopior av mig själv – ladda upp mina tankar och printa min kropp i 3D, då skulle en Ry kunna vara på Graceland, en annan Ry i Martin Luther Kings helgedom och en tredje Ry uppträda som bluesmusiker på Beale Street. Senare skulle vi mötas alla tre, berätta om vad vi upplevt under dagen och återförenas i den ursprungliga person som jag gärna tror är jag.

Mera smakbitar finns idag på bloggen Flukten fra virkeligheten.