Söndag förmiddag, vi har tillbringat årets första helg på sommarstugan och det är min födelsedag. Det kan inte bli mycket bättre, alltså. Dock måste jag snart börja diska och packa ihop och åka hem till vardagen. Men min födelsedag fortsätter ju ända till kvällen!
(Bilden dock mer symbolisk än hur det sett ut i verkligheten, det här är från första maj ifjol.. Nu ligger isen tjock kvar på havet, det är lite snö kvar på terrassen och ingen har gett mig något bubbligt att dricka..)
Jag kommer att ge en smakbit ur The Bronze Horseman av Paullina Simons. Men det kan hända att jag måste sätta den boken åt sidan när jag kommer hem och börja läsa något annat. Boken är bra, den har potential att vara mycket bra till och med, men jag kan redan nu ganska i början märka att den kommer att vara sorglig, och jag tror inte att jag just nu klarar av att läsa något sorgligt.
Vi rör oss i alla fall i Leningrad, just när Hitler svikit pakten som Tyskland och Sovjetunionen hade slutit och anfallit.
Från sidan 128:
Oh, to be walking through Leningrad white night after white night, the dawn and the dusk all smelting together like platinum ore, Tatiana thought, turning away to the wall, again to the wall, to the wall, as ever. Alexander, my nights, my days, my every thought. You will fall away from me in just a while, won’t you, and I’ll be whole again, and I will go and feel for someone else, the way everyone does. But my innocence is forever gone.
