En smakbit ur The Assassin’s blade

Nu blir det återgång till rutinerna, i verkliga livet och säkert på bloggen också. Jag har en del böcker jag läst men inte skrivit om här, så nästa vecka blir det säkert recensioner här på bloggen. Jag börjar jobba igen imorgon efter semestern, och det känns okej det också. Det blir en smakbit ur boken The assassin’s blade av Sarah J Maas idag, en bok som jag trots utrymmesbrist i packningen tog med mig från utrensningshyllan på biblioteket i Inverness. Jag menar, den hade en lapp där det stod ”I need a new home”. Det är klart att jag vill ge en stackars bok ett nytt hem. Jag är inte svårövertalad på det sättet.

Sidan 121:

There was nothing left in the world except sand and wind.
At least that’s how it seemed to Celaena Sardothien as she stood atop the crimson dune and gazed across the desert, even with the wind, the heat was stifling, and sweat made her many layers of clothes cling to her body. But sweating, her nomad guide had told her, was a good thing – it was when you didn’t sweat that the Red Desert became deadly. Sweat reminded you to drink. When the heat evaporated your perspiration before you could realize you were sweating, that’s when you could cross into dehydration and not know it.

Mer smakbitar finns den här veckan på bloggen Betraktninger.

En smakbit ur Farväl DDR

I skrivande stund ser jag inget samlingsinlägg för smakbitarna den här söndagen. Det borde finnas på bloggen Flukten fra virkeligheten. Det dyker kanske upp senare, eller så har det blivit sommarlov. Jag tänker hursomhelst dela en liten smakbit idag, jag har haft bloggpaus mer eller mindre hela midsommarhelgen hittills och nu kliar det i fingrarna efter att skriva här på bloggen.

Jag befinner mig djupt inne i den Östtyska staten och läser just nu ett kapitel om Erich Mielke och Stasi. Smakbiten kommer från sidan 64:

”Halt- stå stilla! Tysk gränspolis!” Uppmaningen gäller Rudi Thurow, som vill föra tre flyktingar, två män och en kvinna, till väst. Det är kvällen den 21 februari 1962 vid DDR-gränsen mot Västberlin. På den andra sidan lockar en ”frihetens ö”: Steinstücken, den västliga ”exklaven” i den delade stadens sydvästra hörn.
Spöklikt kommer två män i mörkret fram mot Rudi Thurow: det är gränssoldater på patrull utmed dödsremsan. Medan hans skyddslingar gömmer sig bakom ett träd ropar han ”Koda!” Tjugofemåringen känner till kodordet – han är underofficer vid gränspolisen- och är denna kväll i tjänst. Fullt uniformerad och med kpisten i remmen står han framför de båda gränsvakterna. De svarar med ”Gorgi” och gör regementsenlig anmälan till sin gruppchef. Thurow beordrar dem att besätta en postering 300 meter bort. Soldaterna går igen- och för Rudi Thurow och hans tre följeslagare ligger vägen öppen: Vägen till Steinstücken, vägen in i den amerikanska sektorn, vägen till friheten.

Som jag redan sagt känns det lite overkligt att det i år har gått 30 år sedan Berlinmurens fall, och massakern på Himmelska Fridens torg. Men overkligt eller ej, jag ligger i solen på sommarstugans terrass och läser, och har igen lite tid för mig själv.

 

En smakbit ur Frannie Langtons bekännelser

Det ser äntligen ut att bli en solig dag, och jag ska väl tillbringa en stor del av dagen i solen, men en smakbit ur min läsning hinner jag också med. Idag samlas smakbitarna på bloggen Betraktninger.

Från sidan 83:

Slaverimotståndarna frågar mig hela tiden: Vad gjorde de med dig, Frances? På vilka sätt led du? De tror inte att något av det kunde ha gjorts mot en om man inte blev tvingad. Jag minns en sak som Phibbah brukade säga: Finns bara två sorters vita mänskor i den här världen, barn lilla: dom som behandlar dig som skit och dom som vill du ska berätta för dom om den skit som dom andra gjort.
Vad skulle de säga om jag berättade för dem att jag klamrade mig fast vid Langton, till och med efter att vi kom hit? Att det var jag som följde efter honom? Åh de skulle springa sin kos! Ovanligt, otroligt. Men sant. De bryr sig bara om kött och blod, som om de är de enda saker som lider. Som om sinnet inte gör det.

Så, nu är det dags för lite sol och sommar!

 

En smakbit ur The Watchmaker of Filigree Street

Vi har vaknat upp till en söndag, sönerna har sommarlov och bloggkatten valde att dyka upp imorse efter att ha varit osynlig några dagar. Världen är med andra ord i stort sett som den ska vara. Nu väntar jag bara på vädret ska komma ikapp och bli somrigt också.

Jag har just nu börjat läsa The Watchmaker of Filigree Street av Natasha Pulley. Jag köpte den någon gång i vintras och är glad att jag nu kommit till att börja läsa den. Även om den inte är tillräckligt gammal för att kvalificera sig till min hyllvärmarutmaning. Jag läste ingen hyllvärmare alls i maj. Jag hade ju tagit som ungefärlig gräns att boken ska ha varit min i över ett år för att räknas som hyllvärmare. Å andra sidan, bra att läsa en så den inte BLIR en hyllvärmare. Och här på sommarstugan finns annars ett litet lager med olästa böcker som passar till utmaningen, och som känns nya nu när jag inte sett dem över vintern, så jag tror på att sommaren är hyllvärmarnas tid!

Från sidan 14, där vår huvudperson är orolig för ett underligt inbrott i rummet han hyr:

On his way out, he stopped, thumped his knuckles slowly against the door frame, and went back for the watch. If somebody were tampering with it, leaving it out in his room all day only made the task easier. The thought made his stomach turn nastily, though God knew what kind of burglar came back to adjust previously deposited presents. Not the cricket-bat-and-mask kind, but then, he didn’t know all of the kinds. He wished the policeman hadn’t laughed so much.

Fler smakbitar hittar du idag på bloggen Betraktninger, som turas om med Flukten fra virkeligheten att vara värd för smakbitarna. Vill du dela med dig av en smakbit ur din läsning? Jättekul, alla får vara med! Den enda regeln är att undvika spoilers.

En smakbit ur Tusen gevärskulor, tusen fjärilar

Ja, det ska blir en smakbit ur min läsning idag också. Jag ska sent omsider börja på med månadens språk indonesiska, och till det ändamålet har jag lånat Indonesien berättar: Tusen gevärskulor, tusen fjärilar. Smakbiten kommer från första novellen, Berättelsen om Nji Paina av Herman Kommer

Det berättas om en familj från byn Purwo i östra Java. Familjefadern, en javan, hette Niti Atmodjo och arbetade som skrivare på en socker fabrik. Niti och hans fru hade flera barn ihop, både pojkar och flickor, och de levde i ett hus beläget nedanför en kulle intill en å.
Alla Niti Atmodjos söner arbetade på sockerfabriken. Purwo, den äldste, hade fått lära sig arbeta med järn och visat sig vara duktig inom sitt hantverk. Den näst äldste jobbade som betjänt åt fabrikens chef, herr administratör, och bar alltid rena och fina kläder, så han såg riktigt stilig ut. Den yngste sonen gick fortfarande i skolan. På morgnarna promenerade han med skifferkrita och böcker i händerna till skolan som låg långt från hemmet.

Det låter som en början på en saga, eller hur? Och eftersom det här är en novellsamling så hinner jag säkert med några av novellerna innan maj månad är slut, även om jag inte skulle hinna med alla novellerna i boken, och så behöver jag inte missa månadens språk även om jag låtit det bli lite sent.