En smakbit ur Främlingen

57890-6473057481_ce462009e6_o

Det blir en smakbit idag också. Jag har börjat läsa boken av Elly Griffiths som jag fick som recensionsex, Främlingen. Det är knepigt det där med förväntningar, jag vet ärligt sagt inte hur jag kommer att reagera på en bok av Elly Griffiths där inte Ruth Galloway är med. Samtidigt förstår jag mycket bra att en författare vill skriva annat än bara en viss serie också. Nu skriver ju Elly Griffiths en hel del annat faktiskt, det finns en serie som utspelar sig på  1950-talet med en polis och en trollkarl i huvudrollerna, och sen skriver hon under sitt riktiga namn Domenica de Rosa också, de böckerna verkar vara åt feelgood-hållet, men jag har inte läst något annat än Ruth Galloway-böckerna innan den här.

Främlingen

En smakbit från sidan 48:

”Vänskap är förvisso en frukt som mognar långsamt”, säger Hamilton. ”Det är Aristoteles, förresten. Jag har slagit upp det.”

”Det är en rätt obehaglig bild. Frukt är ju något som skrumpnar och ruttnar så småningom. ”
Hamilton ser förvånad ut, som om han inte har väntat sig litteraturkritik av en som studerat i det simpla Bristol. Men just då öppnas dörren och Edmund visar in Georgie igen. Han muttrar något ohörbart till avsked och går. Georgie ser efter honom med tankfull blick.
”Tack så mycket för att du tog dig tid”, säger jag och reser mig. Får jag ta kopior på breven?”

Här är Clare, huvudpersonen, på ett litet college i Cambridge där man har hittat några brev av R M Holland, en författare som Clare vill skriva en bok om.

Mera smakbitar idag finns på bloggen Betrtaktninger, ett bra söndagsnöje och sätt att få boktips!

 

En smakbit ur Tragedi på en lantkyrkogård

33f52-6473057481_ce462009e6_o

Det närmar sig nyår, det närmar sig också semester i fjällen, för vi åker efter nyår. Jag ser verkligen fram emot lite vinter och ledighet nu!

Just nu läser jag en av de böcker jag planerade som julläsning, Tragedi på en lantkyrkogård av Maria Lang.

25699867. sy475

Smakbiten kommer från sidan 65, för det är precis där jag är just nu. Och en sällsynt blodig smakbit blir det också, för att vara i en Maria Lang-bok:

Christer suckade.
-Ja, det är just det, som är så konstigt. Eller för att uttrycka det lite mera exakt: det konstiga är att han inte tycks ha blivit flyttad förrän en dryg stund efter att hans sår hade slutat att blöda- inte förrän blodet redan hade torkat in i hans kläder.. På tal om blod, så är det förresten nån, som har trampat i en av blodpölarna. Jag har en aning om att landsfogden misstänker att fotavtrycket kan härröra från en av dina näpna små fötter.
Jag betraktade fylld av fasa mina bruna ödlepumps. Jag hade klätt av mig på kvällen i halvt chockartat tillstånd, och jag hade klätt på mig på nytt i en mycket dålig belysning. Var det möjligt att jag gick omkring med Arne Sandells blod under mina fotsulor?

Nå, nu inväntar jag egentligen bara ett nytt år med ny läsning! Fler smakbitar finns idag samlade på bloggen Betraktninger.

 

En smakbit ur Vasas flora och fauna. Atlas (bilder, texter och kartor)

Det har blivit söndag och det är dags för en smakbit. Det är också första advent, första december och premiär för årets julkalender här på bloggen idag!

Image result for atlas vasas flora och fauna

Det blir en smakbit ur boken jag läste igår, Vasas flora och fauna. Atlas (Noter, texter och bilder). Det handlar alltså om gruppen Vasas flora och faunas låtar och den värld där låtarna blivit till.

Här en smakbit ur en låt som heter Faros.

Jag bär på ett namn
Helt utan anor
Man måste ju ha ett namn
Måste man ha ett namn
Jag skulle helst inte heta något

Mörka moln över Myrgrundsbron
Giftermål med helt fel person
Jag gick nog och gifte mig
med fel person

Jag vet inte hur mycket det ger att veta hur Myrgrundsbron ser ut, och att veta att Faros är en restaurangbåt. Men säkert tillför det en del att ha sammanhangen. Både låttexterna och de små filosofiska styckena mellan dem är i alla fall bra läsning tycker jag, oavsett hur bra man känner till Vasa.

En smakbit ur Gone are the leaves

57890-6473057481_ce462009e6_o

November har det blivit. Jag ska försöka komma ut och se på lite dagsljus idag. Varje år glömmer jag hur mörkt det är den här månaden, och jag glömmer att jag verkligen behöver se lite dagsljus. Det ska också vara bokklubbsträff ikväll och det ser jag fram emot.

20329433

Jag har börjat läsa den här boken, Gone are the leaves av Anne Donovan. Den utspelar sig i Skottland, tiden är något slags medeltid och huvudpersonerna är Deirdre, som under sin mammas uppsikt håller på att bli sömmerska, och Feilamort, en ung pojke som kommer till hushållet för att bli page men som visar sig ha så vacker röst att han får sånglektioner istället.

Så här börjar boken:

Feilamort: The colour of a dead leaf.

But dead leaves are of different hues. Cooried round the trunk of the mithertree, they shade frae rich gowd tae near black with everything inatween; edges owerlapping like the fabric scraps I steek intae coverlets.
Mebbe they are at different stages of death.

Nej, det är inte helt lätt att läsa den här ”skotska” engelskan, men det går om jag tänker hur orden ska uttalas. Jag har läst en bit längre i boken, men jag vet inte ännu vad boken kommer att handla om och om det är den här boken jag har lust att läsa nu, men det lär ju visa sig.

Fler smakbitar hittar du idag på bloggen Betraktninger.

En smakbit ur När seklet var kort

Smakebit på søndag

Jag håller på och debatterar vad som ska vara min nästa bok. Dels är jag fullt upptagen med att lyssna mig igenom alla böcker av Mariana Zapata så mycket av min lästid är lyssningstid just nu. Och dessutom hade jag tänkt att jag skulle läsa en bok på månadens språk, tjeckiska. Jag lånade idéer från Ugglan och boken och kikade runt på biblioteket och hittade en tunn bok av Bohumil Hrabal, När seklet var kort. Jag hoppas alltså att jag ska hitta någon motivation och börja läsa den här boken, så ni får läsa hur boken börjar tillsammans med mig.

Pärmbild

Jag älskar de där minuterna före klockan sju på kvällen när jag med en trasa och den hopskrynklade Nationalpolitiken gör ren lampornas glascylindrar, när jag med en tändsticka skrapar bort svärtan på de delvis förbrända vekarna och sätter på mässingshättorna igen. Och precis klockan sju tar den vackra stund sin början då bryggerimaskinerna slutar att arbeta och generatorn, som sänder iväg elektrisk ström till alla ställen där det finns glödlampor som lyser, generatorn börjar att minska varvtalet, och när strömmen blir svagare, försvagas också ljuset från glödlamporna, av det vita ljuset blir det långsamt rosa och av de rosa ljust grått ljus, silar genom flor och organdi, tills wolframtrådarna visar röda rakitiska små fingrar i taket, en röd G-klav. Jag tänder sedan veken, sätter på cylindern, skruvar upp den gula tungan, sätter på den mjölkfärgade skärmen, prydd med porslinrosor.

Nå, få se hur boken fortsätter sen. Fler smakbitar finns det på bloggen Betraktninger!