En smakbit ur Americanah

57890-6473057481_ce462009e6_o

Det blir en smakbit även den här veckan. Annat jag ännu tänker göra idag är att viga timmen mellan 19 och 20 helt åt läsning, det är ReadHour för att uppmärksamma internationella läskunnighetsdagen. Och det är ju inte svårt att övertala mig att sitta en timme och läsa. Jag tänker läsa samma bok som det blir en smakbit ut, nämligen den här:

Och orsaken till att jag läser Americanah av Chimamanda Ngozi Adichie, är att jag deltar i Kulturistanmias tegelstensläsning på Instagram. Det verkade vara meningen att jag skulle vara med den här gången, jag har just hittat boken på loppis. Men ligger kanske eventuellt redan lite efter fast tegelstensläsningen nästan bara börjat. Men det kanske ReadHour råder bot på!

Smakbiten kommer från s. 55:

Ifemelu hade vuxit upp i skuggan av sin mors hår. Det var svart-svart och så tjockt att det sög i sig två burkar av salongens relaxer, så fylligt att det tog timmar under hårtorkens kupa, och när det till slut befriades från de rosa papiljotterna flödade det ut fritt och yppigt och rann nedför ryggen som en jubelsång. Hennes far kallade det för drottningkronan. Främmande människor frågade henne: ”Är det ditt riktiga hår?”, och sträckte sedan fram handen för att vördnadsfullt röra vid det. Andra kunde fråga: ”Är du från Jamaica?” som om bara utländskt blod kunde vara förklaringen till ett så ymnigt hårsvall som inte glesnade vid tinningarna. Genom hela sin barndom, stod Ifemelu för jämnan framför spegeln och drog i håret för att reda ut krullet och genom en viljeakt tvinga det att bli som moderns, men det förblev borstigt och växte motsträvigt; alla som flätade det sade att det var som att skära sig på rakblad.

Ha en fortsatt fin söndag, fler smakbitar finns hos Betraktninger!

 

En smakbit ur Svälten

57890-6473057481_ce462009e6_o

Ja, vad ska man läsa en skön augustisöndag om inte en faktabok om hungersåren på 1860-talet? Jag har en längre tid tänkt att jag ska läsa den här boken, under samma år var det ju också i Finland hungersnöd och jag tänker att en hel del är liknande i de båda länderna.

Svälten : hungeråren som formade Sverige

Från sidan 149:

Kanske är denna oro värst, i varje fall till att börja med, innan den rent fysiska hungern blir riktigt påtaglig. Tyngden av att behöva undra och längta och oroa sig var nästa matbit ska hittas. Och oron för barnen, om man har några. Plågan av att behöva se sina barn svälta, klaga eller om de inte klagar: att behöva se dem stoiska och uthärdande medan de redan har börjat tyna bort, medan de har börjat magra, förvandlas till utmärglade skelett. Samtidigt som den djupt liggande föräldrainstinkten säger-skriker- att man måste ge dem att äta, det är ju det man är till för som förälder: man är till för att hålla sina barn vid liv, man är till för att ge dem mat så de kan växa, inget annat spelar egentligen någon roll.

Det är en tankeväckande bok, och jag är intresserad av historia i alla former. Och med biten jag valt ur boken i tankarna kanske det blir något extra gott för mina ”småpojkar” till mat idag, det vill säga de stora karlarna som i eftermiddag ska åka iväg till studieorten igen.

 

En smakbit ur An offer from a gentleman.

57890-6473057481_ce462009e6_o

Det regnar och blåser och jag har redan sänt iväg sönerna till skolan inför nästa vecka. Jag läser en bok, och lyssnar på en annan just nu. Vanligen brukar det bli en smakbit ur boken jag läser, men den här veckan är det Mikko Porvalis Kadonneen kaupungin varjo (en tänkbar översättning är Den försvunna stadens skugga), och jag har en känsla av att inte väldigt många som läser smakbitar kan finska. Jag fick inspiration till den här boken i och med att Ugglan & boken har finska som månadens språk, och när det är rätt länge sen jag läst någon bok på finska så tänkte jag passa på. Dessutom var Mikko Porvali på författarbesök till biblioteket där jag jobbar för två veckor sen, han har verkligen koll på sin historia, men så skriver han ju mest faktaböcker också. Tyvärr har den här tredje boken i serien om poliserna Eckert och Kähönen börjat mer som en faktabok än som en deckare, det har blivit lite faktatungt, men grundhistorien har förutsättningar att bli spännande. Nå, det om boken jag INTE ger en smakbit ur.

Just nu lyssnar jag på An offer from a gentleman av Julia Quinn, tredje boken i serien om Bridgertons. Den börjar lite som en Askungesaga, komplett med elak styvmor och styvsystrar. Jag är lite osäker på sidnumrering eftersom det är en ljudbok, men det är ganska i början.

33306858

She slid a slim volume of poetry off the shelf and returned to her chair, swishing her rather unnattractive skirts before she sat down.
Benedict frowned. He’d never really noticed before how ugly her dress was. Not as bad as the one Mrs. Cabtree had lent her, but certainly not anything designed to bring out the best in a woman.
He ought to buy her a new dress. She would never accept it,of course, but maybe if her current garments were accidentally burned
”Mr. Bridgerton?”
But how could he manage to burn her dress? She’d have to not be wearing it, and that posed a certain challenge in and of itself…
”Are you even listening to me?” Sophie demanded.
”Hmmm?”
”You’re not listening to me.”
”Sorry,” he admitted. ”My apologies. My mind got away from me. Please continue.”

Jag får säga att jag inte är helt förtjust i den här hjälten, av orsaker som inte syns i den här smakbiten, men hoppas att han kanske tar sig mot slutet. Jag gillade de två första delarna i serien, så det finns hopp.

 

 

En smakbit ur Mörkögda augustinatt

57890-6473057481_ce462009e6_o

En smakbit ur det vi läser, varannan vecka samlas smakbitarna på bloggen Flukten fra virkeligheten, varannan på bloggen Betraktninger.

Jag läser en bok som passar alldeles utmärkt till säsongen, nämligen Mörkögda augustinatt av Maria Lang. Det känns länge sen jag fått vara på kräftskiva, kanske jag måste ordna en själv!

Bildresultat för mörkögda augustinatt

Smakbiten kommer från sidan 51:

Det var höstkyligt i luften när vi på slaget åtta steg in i den renmanska trädgården, där dahlior och ringblommor prunkade i halvskymningen. På Hedvigs förslag hade vi tagit med oss Pyret, som ställdes att sova i Vivi Anns luxuösa sovrum, och såväl Meta som den rödhårige lantbrukseleven befann sig bland gästerna, hon söt och förväntansfull i en scharlakansröd klänning med tre underkjolar, han nästan rörande finklädd i blå kostym och brokig slips.

och från sidan 52:

Verandan var bottenvåningens motsvarighet till den öppna altanen en trappa upp. Den hade breda skjutfönster mot sjösidan, och den var upplyst av mängder med gula papperslyktor. Bordet, som upptog den ena halvan av det långsmala rummet var dekorerat med rönnbär och höga dillkronor, och de kopparröda kräftorna vände inbjudande bakändorna mot de hungriga gästerna.

Och sen en stämningsbild från augusti ifjol:

img_20180805_2312231074159943.jpg

En smakbit ur Jämlikhet

57890-6473057481_ce462009e6_o

Det är en härlig sommarsöndag och jag har struntat i alla måsten och borden och ligger i solen, igår kväll eldade jag bastun och simmade ordentligt i havet för första gången i år- det var fortfarande kallt, men liite varmare hade det blivit och sen värmde ju bastun en del. Idag samlas smakbitarna på bloggen Flukten fra virkeligheten , där hittar man många tips på sommarläsning!

Jämlikhet

Jag läser Jämlikhet av Hilary Mantel, en del av hennes trilogi om franska revolutionen. Boken börjar 1789, Bastiljen är stormad, men kungen sitter fortfarande kvar.

Från s. 219:

Jag kom tillbaka från England i september. Amnestin blev den gamla nationalförsamlingens sista beslut. Tanken var att vi skulle inviga den nya eran i en anda av försoning – eller något liknande skenheligt dravel. Du ska få se hur det gick.
Sommarens händelser hade skadat patrioterna – i många fall bokstavligen – och jag återvände till ett rojalistiskt Paris. Kungen och hans hustru visade sig återigen offentligt och det jublades. Jag fann ingen anledning att sura; jag är mer för välvilja. Jag behöver inte tala om för dig att mina påstridiga vänner i Cordelierklubben inte delade min uppfattning. Mycket har hänt sedan -88, när de enda republikaner jag kände var Billaud-Varennes och min käre bångstyrige Camille.

Jaget här är Danton. Först var boken lite förvirrande, det är en del två i en serie och man dök rakt in i handlingen, men nu har jag sorterat upp folk och hänger med igen. Dessutom har jag glömt såpass mycket av franska revolutionen att allt inte känns förutbestämt när jag läser, och det blir ju lite mer spännande så. Nu ska jag ta min bok och placera mig i solen på terrassen och äntligen tanka lite solsken inför vintern.