En smakbit ur Sommardrömmen

Idag har jag börjat på en bok jag har höga förväntningar på. Säkert alltför höga förväntningar. Men en sommarfeelgood som utspelar sig i en grannstad, det hjälps inte, jag hoppas så att den ska vara bra.

Sommardrömmen

I Sommardrömmen av Maria Grundvall ska Annas dröm äntligen förverkligas. En skruttigt trähus ska renoveras och bli Bed&breakfast.

Smakbiten kommer från sidan 11:

”Du vet att jag tycker om ditt hus. Men varför vill du egentligen tillbaka till en sån här liten skithåla?”
Katarina rullar ett halvt varv i soffan som ett sömnigt sjölejon. Hon har gått upp lite sedan högstadiet, kanske femton-tjugo kilo om man ska vara riktigt ärlig, men fortfarande har hon det där som gör att man dras till henne som en nattfjäril till en lampa. Hon rättar till det långa, mörkbruna håret och knäpper beslutsamt händerna över magen.
”Jag skulle då aldrig ha flyttat hem på nytt” säger hon.
Eller det säger hon ju inte.
Egentligen säger hon: ”Jag sku nu aldri ha flytta him på nytt”, och till det rycker jag på axlarna och svara: ”Men noo ere skönt ti reet ut tungon henn i stan.”
Katarina fnyser. Hennes tunga skulle få finna sig i att förbli hoprullad om hon bara fick bo på ett mer spännande ställe.
”Om jag bodde i London skulle tungan få se ut som snöret på ett julpaket”, säger hon och ritar upp en lockig girland med pekfingret lättjefullt svävande i luften.
”Nu är ju en förort till Helsingfors i och för sig inte riktigt London”, påpekar jag, men det verkar hon inte höra.
Så har det alltid varit. Katarina pratar och jag suger i mig varje ord. Jag pratar och Katarina funderar på var hon kan ha lagt sin Snickers.

Annars är väl allt som vanligt här den här helgen. Igår for jag och killarna på inför-skolstart-shoppingtur, även om det är en tid ännu innan deras skolor börjar. Det blir mer strumpor utan hål och skor till gymmet än snygga skolväskor och suddgummin nuförtiden, men annars är det samma ritual som när dom var små, och därför ett ganska värdefullt tillfälle.

Fler smakbitar hittar ni den här helgen hos Flukten fra virkeligheten.

En smakbit ur Pojke slukar universum

Idag är det den sista semesterdagen för den här sommaren, imorgon väntar jobb. Det har som alltid varit en fin semester, även om resandet blev lite mindre än det brukar. Vi var ju till Tallinn några dagar, och hade en del utflykter ganska nära här i landet. Och som alltid känns det som om man just har lärt sig att vara ledig, då man får så lov att omprogrammera huvudet.

Imorgon får ni höra om en lite mera udda bok jag redan läst ut, Winter in Sokcho av Elisa Shua Dusapin, om en semesterort i vinterdvala i Sydkorea. Men eftersom jag läst ut den så kommer smakbiten ur den bok jag tror att jag ska börja läsa ikväll: Pojke slukar universum av Trent Dalton.

44902145

Så här börjar boken:

Pojke skriver ord

Ditt slut är en död blå fågel.
”Såg du, Slim?”
”Såg vad då?”
”Inget.”
Ditt slut är en död blå fågel. Ingen tvekan om saken. Ditt slut. Ingen tvekan om saken. Är. En. Död. Blå. Fågel.

Sprickan i vindrutan på Slims bil ser ut som en lång streckgubbe som bugar sig för kungen. Sprickan i vindrutan på Slims bil ser ut som Slim. Vindrutetorkaren ha smetat ut en regnbåge av gammal smuts på passagerarsidan där jag sitter.

Idag finns söndagens smakbitar på Betraktninger~ tanker om bøker. 

 

En smakbit ur A conspiracy in Belgravia

Trevlig söndag till alla! Här kommer det just nu en regnskur, vilket egentligen är bra för då har jag tålamod att sätta mig ner och blogga lite. Annars var fredag och lördag riktigt fina dagar, inte så varma men soliga. (Vill ni veta vad jag gjorde i fredags kan ni se på mitt förra inlägg! )

Jag vet egentligen inte om söndagssmakbitarna har semesterpaus eller inte. Vanligtvis turar Betraktninger~ tanker om bøker och Flukten fra virkeligheten om att samla smakbitarna varannan söndag. Semesterpaus eller ej, jag kommer att dela en smakbit ur boken jag läser just nu. 

33835806. sy475

A conspiracy in Belgravia av Sherry Thomas är en bok från London på sent 1800-tal, och här antas att Sherlock Holmes egentligen var en kvinna som hette Charlotte. Eftersom det inte var möjligt för en kvinna att vara detektiv så hittade hon på en bror, Sherlock, som täckmantel. Smakbiten kommer från sidan 75-76.

Charlotte walked into her room, shut the door, and leaned back against it, a hand over her face.
It had been a long, strange day, from Lord Bancroft’s proposal to Mr. Finch’s nondisappearance. And to think, only a little more than twenty-four hours ago, she had kissed Lord Ingram. Very briefly, to be sure, but the first time in more than a decade, a moment of stark, all-engrossing heat.
Events were easy to deal with. Emotional responses, less so. They were not crisp or factual. They mutated at will. They expanded to fill all available space in one’s consciousness and left no room for anything else.
And no clarity with which to think.

Vi ska fortsätta vår lugna söndag, vi hade tur och lyckades åka iväg på en cykeltur innan regnskuren. Mot kvällen kanske vi tar oss för att elda bastun. Och så kanske vi planerar nästa veckas semesteräventyr?

En smakbit ur Var är alla flickor nu?

Dagarna går lite långsammare nu, i hettan. Vi hörde åskmuller en kväll men något regn blev det inte. Jag har semester, fredagen var sista arbetsdagen innan semestern. Till nästa vecka har det lovats betydligt kallare väder, och regn. Det har varit så varmt nu att det inte ens känns som att det gör så mycket med lite regn till semesterväder. Fast helst inte så mycket regn.

I våras började jag tänka att jag inte är så orienterad i finska deckare. Så nu har jag lånat både Kolibri av Kati Hiekkapelto och Var är alla flickor nu? av Leena Lehtolainen. Och jag valde att låna de svenska översättningarna, lite med tanke på att de flesta som läser den här bloggen läser mycket på svenska. Annars läser jag gärna på originalspråk. Så idag blir det en smakbit ur den ena av de här två deckarna, Var är alla flickor nu? av Leena Lehtolainen. Boken handlar om tre försvunna (muslimska) flickor och en flicka som hittas mördad.

Leena Lehtolainen: Var är alla flickor nu?

Smakbiten kommer från sidan 214:

Sylvia Sandelin lyfte servetten till ögonen, och fastän gesten var som hämtad ur en mannekängskola kändes den ändå inte tillgjord. Sandelins ögonsmink var inte vattenfast, och när hon torkade sig i ögonen lossnade den blå linjen under ena ögat och klumpade fast sig i de fina linjerna på övre delen av kinden.
”Det är väl inte direkt passande att gråta vid matbordet, men en kriminalpolis träffat nog på gråtande människor precis var som helst. Det är ett sånt enormt slöseri med ett liv! Jag borde ha följt min instinkt och bett Noor att flytta in här. Men egoistisk som jag var ville jag vara ifred. ”

Det återstår att se om Sylvia Sandelin spelar teater eller ej, och vad som har hänt flickorna. Sämre saker kan man tillbringa semestern med.

 

 

 

En smakbit ur Mördarens apa

57890-6473057481_ce462009e6_o

Midsommarhelgen är lång, så det är lite svårt att komma ihåg att det verkligen är söndag idag. Och när det är söndag, delar jag en smakbit ur min läsning. Jag är inte alls ensam om det, den här veckan hittar du fler smakbitar på bloggen Flukten fra virkeligheten.

Mördarens apa

Jag har börjat läsa Mördarens apa av Jakob Wegelius, efter att i maj ha läst Legenden om Sally Jones. Så det blir en smakbit ur den boken idag.

Från s. 131-132:

För att kunna reparera det röda dragspelet måste jag först förstå hur det fungerade. Som maskinist vet jag att det bästa sättet att lära sig hur en motor fungerar är att plocka isär den och sedan bygga ihop den igen. Jag tänkte att det nog kunde gälla för dragspel också.
Isärplockandet tog mig ett par dagar. Hopsättandet ytterligare fyra. Under tiden hann jag också läsa handboken i dragspelsbyggande från pärm till pärm.

Mördarens apa verkar finnas som radiodrama också på Sveriges radio, och det verkar gå att lyssna på via sverigesradio.se. Tips för den som söker något att lyssna på, boken är i alla fall bra!