Idag igen får den som läser min blogg leva med i mina litteraturhistoriska strävanden. Nästa veckas uppgift kommer att handla om Franz Kafkas Processen, och med den fromma förhoppningen att jag snart börjar på den boken så delar jag en smakbit ur den boken.
Det blir början på boken som smakbit, jag har som sagt inte börjat läsa riktigt än.
Någon måste ha förtalat Josef K., ty utan att ha gjort något ont häktades han en morgon. Köksan hos fru Grubach, hans värdinna, syntes inte till, fast hon kom in med hans frukost varje dag vid åttatiden. Det hade aldrig förut hänt. K. väntade en stund till, låg med huvudet mot kudden och såg på den gamla fru som bodde mittemot honom och som nu stod och iakttog honom med en hos henne alldeles ovanlig nyfikenhet, men sedan ringde han på klockan, på en gång förvånad och hungrig. Genast knackade det på dörren, och en karl, som han aldrig hade sett i lägenheten förut, trädde in.
Och det finns fler smakbitar ur andra böcker hos Astrid Terese på bloggen Betraktninger, hon samlar ihop dem varje söndag.
Jag har börjat på den här boken, The coffinmaker’s garden av Stuart Macbride, men inte läst så mycket i den de senaste dagarna. Jag gillar huvudpersonen och har läst de två tidigare böckerna i den här serien, men få se om den här boken blir för mörk för mig just nu. Ni får i alla fall en smakbit ur den.
Smakbiten kommer från sidan 151, och det är huvudpersonen Ash Henderson som står på en livlig plats i Edinburgh och tycker sig känna igen en person som försvunnit:
There – in the swarm of faces, gazing along the row of fairground attractions and off toward a line if stalls. A young woman: heart-shaped face, broad forehead, long sharp nose. Wisps of bright-violet hair sticking out from under her hoodie. Nah. It couldn’t be. ”Ash, I’ve got to go, Bear’s got a press-” I hung up, slipped the phone back in my pocket. Maybe it was?
Vill ni läsa fler smakbitar den här söndagen ska ni söka er till bloggen Betraktninger~ tanker om bøker.
Idag blir det en smakbit ur litteraturhistorien. Jag har suttit och pysslat med Joseph Conrads Heart of darkness denna helg, så då får smakbiten komma från den boken också. Jag läser den som e-bok så sidnumreringen är vad den är, det här är ett stycke ganska i mitten av boken.
We were wanderers on a prehistoric earth, on an earth that wore the aspect of an unknown planet. We could have fancied ourselves the first of men taking possession of an accursed inheritance, to be subdued at the cost of profound anguish and of excessive toil. But suddenly, as we struggled round a bend, there would be a glimpse of rush walls, of peaked grass-roofs, a burst of yells, a whirl of black limbs, a mass of hands clapping, of feet stamping, of bodies swaying, of eyes rolling, under the droop of heavy and motionless foliage. The steamer toiled along slowly on the edge of the black and incomprehensible frenzy. The prehistoric man was cursing us, praying to us, welcoming us – who could tell? We were cut off from the comprehension of our surroundings; we glided past like phantoms, wondering and secretly appalled, as sane men would be before an enthusiastic outbreak in a madhouse. We could not understand because we were too far and could not remember because we were travelling in the night of first ages, of those ages that are gone, leaving hardly a sign – and no memories. The earth seemed unearthly. We are accustomed to look upon the shackled form of a conquered monster, but there – there you could look at a thing monstrous and free. It was unearthly, and the men were – No, they were not inhuman. Well·, you know, that was the worst of it – this suspicion of their not being inhuman. It would come slowly to one. They howled and leaped, and spun, and made horrid faces; but what thrilled you was just the thought of their humanity – like yours – the thought of your remote kinship with this wild and passionate uproar. Ugly. Yes, it was ugly enough; but if you were man enough you would admit to yourself that there was in you just the faintest trace of a response to the terrible frankness of that noise, a dim suspicion of there being a meaning in it which you -you so remote from the night of first ages – could comprehend.
Inte mindre intressant var Chinuas Achebes kritik av boken i en essä från 1970-talet. Men nu är jag klar, och till nästa vecka blir det bland annat lite James Joyce.
Fler smakbitar brukar finnas på bloggen Betraktninger~ tanker om bøker.
Det ska bli en smakbit den här söndagen. Eftersom jag bara lyssnar på en bok just nu, blir det för ovanlighetens skull en smakbit ur en ljudbok. Jag har läst Det ondas blommor av Charles Baudelaire, men efter att ha skickat in en analys av två av hans dikter så känner jag mig helt färdig med den boken och vill inte ta en smakbit ur den boken. Nästa vecka blir det dags för Heart of darkness av Joseph Conrad, men jag kanske har tur och hinner med lite nöjesläsning innan. Eller kanske inte. Kanske jag bara lyssnar på The Murderbot Diaries. För jag har fastnat för den aviga huvudpersonen, en avig och antisocial AI-säkerhetsrobot som hackat sin styrenhet och gör sina egna beslut. Smakbiten blir början av del två i serien (som är korta avsnitt, mera noveller om de skulle vara tryckta böcker tror jag, och det gör det enklare att lyssna på. Jag tycker att lyssna på ljudböcker tar förskräckligt lång tid jämfört med att läsa samma bok).
Sec units don’t care about the news. Even after I hacked my governor module and got access to the feeds, I never paid much attention to it, partly because downloading the entertainment media was less likely to trigger any alarms that might be set up on satellite and station networks. Political and economic news was carried on different levels, closer to the protected data exchanges, but mostly because the news was boring and I didn’t care what humans were doing to each other as long as I didn’t have to a) stop it or b) clean up after it.
Som alla söndagar finns fler smakbitar på bloggen Betraktninger~ tanker om bøker.
Javisst ska det bli en söndagssmakbit idag också fast det redan blivit söndag kväll. Jag har hållit mig till En saga av Stephen King, och är åtminstone försiktigt positiv. Jag har kommit till sidan 321, så smakbiten kommer från den sidan.
Vi pratade bara i en timme, och när det kom till kritan stod jag för merparten av pratet, men det var tillräckligt länge för att jag skulle vara säker på att hon inte var någon vanlig bondflicka. Det låter förmodligen snobbigt, som om jag inte trodde att bondtjejer kan vara skärpta eller tilldragande eller till och med vackra. Jag menar ingenting av det, jag är säker på att det till och med finns bondflickor någonstans i vår stora, runda värld som är förstklassiga buktalare. Det var något annat, något mer. Hon hade en påtaglig självsäkerhet, en särskild aura, som om hon vore van vid att andra människor – och inte bara gårdskarlar – lydde henne.
Nästa helg har jag träff med bokklubben, och till det borde jag läsa en helt annan bok. Så King får väl finna sig i att bli läst lite på sparlåga igen. Hoppas bara att jag lyckas ta upp den sen igen efteråt.
Mer smakbitar hittar ni också den här söndagen på bloggen Betraktninger~ tanker om bøker.
BOKHYLLAN I PEPPARKAKSHUSET 