En smakbit ur Americanah

Det blir en smakbit även den här veckan. Annat jag ännu tänker göra idag är att viga timmen mellan 19 och 20 helt åt läsning, det är ReadHour för att uppmärksamma internationella läskunnighetsdagen. Och det är ju inte svårt att övertala mig att sitta en timme och läsa. Jag tänker läsa samma bok som det blir en smakbit ut, nämligen den här:

Och orsaken till att jag läser Americanah av Chimamanda Ngozi Adichie, är att jag deltar i Kulturistanmias tegelstensläsning på Instagram. Det verkade vara meningen att jag skulle vara med den här gången, jag har just hittat boken på loppis. Men ligger kanske eventuellt redan lite efter fast tegelstensläsningen nästan bara börjat. Men det kanske ReadHour råder bot på!

Smakbiten kommer från s. 55:

Ifemelu hade vuxit upp i skuggan av sin mors hår. Det var svart-svart och så tjockt att det sög i sig två burkar av salongens relaxer, så fylligt att det tog timmar under hårtorkens kupa, och när det till slut befriades från de rosa papiljotterna flödade det ut fritt och yppigt och rann nedför ryggen som en jubelsång. Hennes far kallade det för drottningkronan. Främmande människor frågade henne: ”Är det ditt riktiga hår?”, och sträckte sedan fram handen för att vördnadsfullt röra vid det. Andra kunde fråga: ”Är du från Jamaica?” som om bara utländskt blod kunde vara förklaringen till ett så ymnigt hårsvall som inte glesnade vid tinningarna. Genom hela sin barndom, stod Ifemelu för jämnan framför spegeln och drog i håret för att reda ut krullet och genom en viljeakt tvinga det att bli som moderns, men det förblev borstigt och växte motsträvigt; alla som flätade det sade att det var som att skära sig på rakblad.

Ha en fortsatt fin söndag, fler smakbitar finns hos Betraktninger!