Processen

Vilken bok? Processen av Franz Kafka.

Var har jag fått tag på den? Läst som e-bok i beställd tjänst.

Land (författarens hemland enligt mina kriterier): dagens Tjeckien. Då det begav sig lär det väl ha varit Österrike-Ungern.

Vad handlar boken om? Josef K. kontaktas av några hemlighetsfulla typer som meddelar att han nu är anklagad och således har en process mot honom inletts. Josef K. fattar ingenting, och inte blir det enklare att förstå när allt med rätten är hemligt och den anklagade inte får veta någonting, allra minst vad han anklagas för.

Vad tycker jag? Nå, vid det här laget vet ni att ofta när klassiker dyker upp här så handlar det om kurslitteratur. Igen, troligen skulle jag inte valt den här boken självmant. Den var dock helt annorlunda än jag föreställt mig att den skulle vara, jag fick känslan av att processen skulle förstås som något mera religiöst än rättsligt, och att man skulle rannsaka sig själv och bli ödmjuk och sånt som ofta förknippas med religionsutövning. Så det var en annan läsupplevelse än jag väntat mig.

Utmaningar: Jag kan pricka in den här på punkt 39 i Kaosutmaningen, ”läs en bok vars författare börjar på K”.

Lördagsdikten

Det var St. Patrick’s day igår, så det blir en irländsk lördagsdikt idag. Och av en Nobelprisvinnare, till och med.

Blackberry-picking

Late August, given heavy rain and sun
For a full week, the blackberries would ripen.
At first, just one, a glossy purple clot
Among others, red, green, hard as a knot.
You ate that first one and its flesh was sweet
Like thickened wine: summer’s blood was in it
Leaving stains upon the tongue and lust for
Picking. Then red ones inked up and that hunger
Sent us out with milk cans, pea tins, jam-pots
Where briars scratched and wet grass bleached our boots.
Round hayfields, cornfields and potato-drills
We trekked and picked until the cans were full,
Until the tinkling bottom had been covered
With green ones, and on top big dark blobs burned
Like a plate of eyes. Our hands were peppered
With thorn pricks, our palms sticky as Bluebeard’s.

We hoarded the fresh berries in the byre.
But when the bath was filled we found a fur,
A rat-grey fungus, glutting on our cache.
The juice was stinking too. Once off the bush
The fruit fermented, the sweet flesh would turn sour.
I always felt like crying. It wasn’t fair
That all the lovely canfuls smelt of rot.
Each year I hoped they’d keep, knew they would not.

Seamus Heaney

Fem en fredag: Firande

Idag handlar Elisas frågor om firande. Jag tror inte att hon tänkte på St Patrick’s day när hon satte ihop frågorna, men det är idag, och som jag säger varje år här på bloggen: Goda minnen från ungdomens studentliv gör att jag brukar notera dagen varje år ännu så här som medelålders. Jag häller väl upp en skvätt irländsk whisky som jag brukar, och lyssnar på lämplig musik.

Men till veckans frågor.

Vad hade du för orsak att fira senast?

Stadsdirektören i vår stad fyllde 50 år idag, och vi var två som gick till den öppna bjudningen för att representera biblioteket.

När klappade du senast händerna?

Igår kväll på The Real Groups konsert. (Nej, jag vet inte riktigt vad jag tycker om att det inte finns en enda originalmedlem kvar, men visst kunde de här sjunga också.)

Vad för något fick senast tummen upp av dig?

Jag ger tummen upp åt den sympatiska debutförfattaren Riikka Sandberg, som genomförde sitt allra första författarprat på vårt bibliotek i onsdags. (Hon kommer från Kristinestad från början, men bor nu annanstans.)

Firar du när tillfälle ges?

Nja. Men jag har blivit mer tolerant mot traditionellt firande med åldern. Jag ville ju till exempel inte alls ha någon stor bröllopsfest, det blev så att vi stack iväg och gifte oss ”i smyg” i finska kyrkan i London, Men sen när jag fyllde 40 hade jag en relativt stor fest. Man får väl fira som man själv anser vara lämpligt också, och det behöver ju inte vara stort kalas som man tycker är det lämpligaste sättet att fira.

Vilken dag på året firar du mest?

Jag tror faktiskt det är på midsommar. Det är ljust, ibland är det till och med varmt. Det är sommarstugesäsong. Det brukar lämpa sig utmärkt med bastu och dopp. Det finns mycket jag gillar med midsommar. Vartannat år har min mamma stort galej så jag brukar hjälpa till med det, men även andra år brukar det skramlas ihop ett gäng vänner och äta något gott och så.

Pojken i tornet

Vilken bok? Pojken i tornet av Kristina Collén.

Var har jag fått tag på den? Lånat på biblioteket.

Land (författarens hemland enligt mina kriterier): Sverige.

Vad handlar boken om? Lydia blir övertalad av sin kompis att gå med i ett teatersällskap. Pjäsen kommer att vara Spöket på Canterville och i teaterhuset spökar det. Och den mystiske Elvin som ska göra musik till teaterföreställningen verkar vara osynlig.

Vad tycker jag? Mest handlar den här boken om att Lydia känner sig osynlig hemma eftersom hennes bror är sjuk. Och så Elvin som helst vill vara osynlig på grund av nätmobbing. Spökena står mest för atmosfären. Den här boken hade onekligen varit bra att läsa i höstas när jag först tänkte läsa den. Men kanske det äntligen kan bli vår nu, då jag läst den?

Utmaningar: Så pass svår är storebroderns astma och allergier att jag kvalificerar boken till en bok om hälsa (eller brist på) i Kaosutmaningen. En av grejerna man ska ta till sig med boken är nog hur det kan vara att vara det friska och osynliga syskonet.

Tisdagstrion kräldjur

Oj, idag förutspår jag att det blir en utmaning att hitta böcker till Ugglan & bokens tisdagstrio: Kräldjur (ormar, ödlor, men även krokodiler, sköldpaddor).

Här kommer en som var ganska lätt att komma på ändå. Långt efter trilogin om Hungerspelen kom en bok som utspelar sig innan, och vi får se hur Coriolanus Snow blir president över Panem.

The colour of magic av Terry Pratchett. Den första boken om Discworld. Discworld som bärs upp av fyra elefanter som står på ryggen av en -tadaa!- sköldpadda, Great A’Tuin the Turtle. Jag blir lite ledsen när jag läser förordet till min slitna pocket från 1989. Det börjar så här: Terry Pratchett was born in 1948 and is still not dead. Nå, numera är han död.

Och ännu en vecka räddas jag av romanceböcker! Det var nu inget direkt ormliknande med den manliga huvudpersonen, dessutom var han viscount och inte någon prins, men däremot hade han omfattande planer på hämnd, om jag minns rätt. Elisabeth Hoyt är en romanceförfattare jag lite tappat bort på senare år, jag kunde försöka se vad hon skriver nuförtiden, nu då jag blev påmind om henne.