Vilken bok? Spill av Sigrid Combüchen.
Var har jag fått tag på den? Beställde den i somras från en nätbokhandel, någon form av sommarerbjudande var det.
Vad handlar boken om? En författare får brev av en person som har känt igen sig på ett foto som beskrivs i en bok. Det blir början på en brevväxling. Vi får höra om Heddas ungdom, strax innan andra världskriget.
Vad tycker jag? För det första- det här är en bok som nog ska läsas långsamt. Jag är oftast inte förtjust i sådana böcker. Men den här läste jag med behållning, antagligen för att det passade mig med en bok där man läser några sidor, eller ett kapitel, och sen lägger ifrån sig boken och smälter innehållet lite. Jag hade dessutom annat som behövde smältas en aning. För det andra: Den här boken verkar inte vara en bok som ”alla” ääälskar, det är flera som har börjat och sen lagt boken åt sidan, av kommentarerna på min smakbit i söndags att döma i alla fall. Jag tyckte det verkade vara en rätt realistisk bild av ett kvinnoliv, ändå. Inte det där stora, fina, synliga, utan det där som händer i det tysta, och om sånt som man i den här familjen säger att man ska tiga med tills döden. Den här boken handlar för mig om gränser, om var ens gränser går när man inte har fått tillåtelse att ha egna gränser, och om vad det kan leda till. Och att man så kanske glömmer, eller förtränger att man ens någon gång ville ha gränser.
Jag ska dela en till smakbit ur boken, och fast det rör sig om matlagning, så tänkte jag mig när jag läste att det handlar om mycket som jag gör, lite småpetiga rutinsaker som att fakturera till exempel.
Medan hon höll på kände hon hur leda och koncentration balanserade varndra. Hon kunde inte tänka sig att någon i hennes familj skulle förstå vad hon menade om hon sa orden. Om hon kom ut från köket och sade att leda och koncentration behöver balansera varandra för att man skall arbeta bra, skulle de inte höra på. Sådana ord hörde inte hemma i festmatlagning, eller hushållsarbete. Eller något. Ingen sade sådant. Kanske det ena och det andra var för sig. Att koncentrera sig på en sak var bra. Att känna leda vid långvarig matlagning var väl begripligt. Men att lösgöra förnimmelserna ur deras sammanhang för att mynta ett uttryck. Absolut nej. Den just tänkta ingivelsen att balans mellan koncentration och leda var själva motorn i arbetet, en drivkraft utan vilken hon inte skulle slutfört- i detta fall- tio ankrätter, skulle de uppfatta som övermaga. Först skulle mor ha sagt något ironiskt, i hopp om att föregripa och därmed mildra fars trubbigare indignation över att hon var pretentiös.
BOKHYLLAN I PEPPARKAKSHUSET 