Jag hittade ju en kattdikt av Margaret Atwood i augusti ifjol, och den var ju egentligen en februaridikt. Så här kommer den i repris, hockey, pommes frites och allt.

Sometimes I just survive. But sometimes I stand on the rooftop of my existence, arms stretched out, begging for more. (Markus Zusak)
Jag hittade ju en kattdikt av Margaret Atwood i augusti ifjol, och den var ju egentligen en februaridikt. Så här kommer den i repris, hockey, pommes frites och allt.
Det lär vara internationella kattdagen idag, och en sån dag kan jag ju inte missa att uppmärksamma här på bloggen. Bloggen är ju utrustad med katt, men eftersom han firar sommarlov ännu, så ser jag inte till honom jättemycket- en stund på morgonen bevärdigar han oss med sin närvaro, och eventuellt kan han tänkas sällskapa lite på kvällskvisten också, speciellt om vi går och simmar. I och med att bloggkatten dyker upp alltid då han tycker det händer något intressant här, så betyder det ändå att han är någonstans i närheten och bara inte känner för att umgås så mycket.
Margaret Atwood har skrivit en kattdikt. Den är inte alls passande för säsongen, men jag tar med den , och sen får ni komma ihåg den till februari.
Berätta om tre filmer/böcker/målningar o s v som handlar om katastrofer.
Jag vill minnas att jag och mina kompisar i högstadiet gjorde ett temaarbete om katastroffilm. Det enda jag riktigt minns är att vi skulle göra en egen plansch för en påhittad film, den filmen hette visst ”Pumporna anfaller”. Det låter onekligen som en katastrof. (Mest minnesvärd av de andras filmplanscher var ”Jens Bond(e), Mannen med den gyllene dynggrepen”. Åtminstone minns jag den, mer är tjugo år senare..)
Temaarbetet till trots kan jag inte minnas att vi skulle ha sett någon katastroffilm då? I dagens trio blir det i alla fall böcker.
Svetlana Aleksijevitjs bok ”Bön för Tjernobyl” handlar om det som jag minns som den stora katastrofen från min barndom, kärnkraftverket i Tjernobyl råkade ut för reaktorhaveri. Boken handlar om människors minnen av den här händelsen.
Oryx och Crake av Margaret Atwood handlar om att en stor del av mänskligheten dött ut. Kvar finns bara Jimmy som försöker tänka tillbaka på hur katastrofen riktigt gick till.
Månskensvargen av Elvira Birgitta Holm är en ungdomsbok om Ylva, den enda i familjen som blir kvar då alla andra dött i pesten. Pesten som svepte över Europa på 1300-talet kvalificerar sig utan vidare som en katastrof.
Det finns många dystopier. Klassiska dystopier, ungdomsdystopier, fristående, serier och trilogier. Det är inte bara i böcker som framtiden är allt annat än ljus- ta nu bara Mad Max- filmerna, till exempel. Det är tydligen knappast någon som tror på en bra framtid för mänskligheten.
Bland alla dessa har jag en favorit. En favorit-trilogi närmare bestämt.
Det börjar med Jimmy. Han har överlevt mänslighetens undergång, och bor nu tillsammans med det som kom efteråt- crakerianerna.
Det var kanske inte meningen att bli en trilogi, i alla fall gick det rätt lång tid mellan de olika böckerna. Eller så behövde Atwood lite tid på sig att fundera ut hur hon skulle fortsätta.
Det är inte heller så att jag totalt älskar allt som Margaret Atwood skriver- men den här trilogin, speciellt den första boken, är jag förtjust i.
Berätta något om Kanada och kanadensisk kultur, det handlar Kulturkollos tisdagsutmaning om.
Först blir jag lite ställd, och tycker att jag inte vet något alls om det där landet Kanada.
Sen kommer jag på tre bra kvinnliga kanadensiska författare.
1. Alice Munro, nobelpristagare 2013. Hon skriver novellsamlingar, och en av dem har jag läst: Dear life.
2. Kelley Armstrong, författare till en av mina favoritserier, Otherworld. ( Eller Women of the Otherworld, som serien först kallades.) Så här tyckte jag när jag läste sista boken i serien.
3. Margaret Atwood, som också förekommer i Kulturkollo just nu, med bokcirkel om Oryx och Crake, till exempel. Men ”Tjänarinnans berättelse” är också bra, och den boken blir troligen en klassiker med tiden.
tanker om bøker
ajatuksia kirjoista, kirjallisuudesta ja vähän elokuvistakin
Sometimes I just survive. But sometimes I stand on the rooftop of my existence, arms stretched out, begging for more. (Markus Zusak)
Bokrecensioner
En litterär livstilssblogg
Sometimes I just survive. But sometimes I stand on the rooftop of my existence, arms stretched out, begging for more. (Markus Zusak)
Sometimes I just survive. But sometimes I stand on the rooftop of my existence, arms stretched out, begging for more. (Markus Zusak)
Sometimes I just survive. But sometimes I stand on the rooftop of my existence, arms stretched out, begging for more. (Markus Zusak)
Sometimes I just survive. But sometimes I stand on the rooftop of my existence, arms stretched out, begging for more. (Markus Zusak)
Sometimes I just survive. But sometimes I stand on the rooftop of my existence, arms stretched out, begging for more. (Markus Zusak)
Sometimes I just survive. But sometimes I stand on the rooftop of my existence, arms stretched out, begging for more. (Markus Zusak)
Sometimes I just survive. But sometimes I stand on the rooftop of my existence, arms stretched out, begging for more. (Markus Zusak)
Bøker,tegneserier,spill,film...sånt!
Författarblogg och bokblogg av Martin Falkman - författare till Tunneln i slutet av ljuset och Mördarens väg.
Sometimes I just survive. But sometimes I stand on the rooftop of my existence, arms stretched out, begging for more. (Markus Zusak)
Frilansande finlandssvensk med författardrömmar