Jag är inte bitter! (Kulturkollos veckoutmaning)

Jag började fundera på bittra bokpersoner till Kulturkollos veckoutmaning: Lista bittra karaktärer inom såväl film, tv som litteraturen – karaktärer vi älskar att hata eller karaktärer vi hatar men kommer att älska. Och först gick mina tankar till romance, som har inte så få (ofta manliga) huvudpersoner som blivit bittra på allt och alla, ofta drar sig tillbaka från folk och blir enstöringar, men som naturligtvis hjältinnan snubblar över på någon ridtur, typ, och smälter hans hårda hjärta. Men så småningom kom jag in på två riktigt klassiska bittra typer, och det blir dom som finns med i min veckoutmaning.

Bildresultat för the count of monte cristo

En bitter kille var Edmond Dantés, som rymde från fängelse, hittade en skatt på ön Monte Cristo, utnämnde sig själv till greve av Monte Cristo och sätter igång med att hämnas på dem som fick honom i fängelse.

Wuthering Heights (Bantam Classics) by Emily…Bildresultat för heathcliff

Den andra bittra killen idag är Heathcliff. Jo, han älskade sin Catherine. Men inte ens henne behandlade han särskilt vänligt. Istället håller han för det mesta på med att till sin bästa förmåga hämnas på allt och alla på Wuthering Heights och Thrushcross Grange.

 

 

Annonser

Om rymden- Kulturkollos utmaning.

Hur ser ditt förhållande till rymden ut och vilket är ditt bästa rymdäventyr? Har du kanske en favoritfilm eller en bok som fått dig att betrakta stjärnorna på ett nytt sätt. Kanske är det en tavla eller ett stycke musik. Kanske bryr du dig inte det minsta lilla om det som finns eller inte finns där ute. Berätta!

Idag känner jag att jag har ett par jättefina bidrag till Kulturkollos utmaning den här veckan.

Dolda tillgångar av Margot Lee Shetterly. När jag tänkte på NASA och månfärderna, då var inte det första jag tänkte mig att de flesta uträkningarna utfördes av kvinnor, inte sällan färgade kvinnor. Nu vet jag bättre. Och som jag skrev då jag läst boken, bara de här kvinnorna, mitt i rasismens och segregationens storhetstid, fick en halv chans, tog de vara på den och gjorde något stort av den.

Filmen som baserar sig på boken har jag faktiskt inte sett. Men jag kan tänka mig att den vore sevärd.

Illuminae: The Illuminae Files: Book 1…Gemina : the Illuminae files 02 by Amie…

Sen en ganska fantastisk rymdserie av Amie Kaufman och Jay Kristoff. Det ska komma ut en tredje del till serien också. Serien börjar med att ett megaföretag förstör en liten planet. Några lyckas fly från planeten innan den blir förstörd, men det gillar ju inte megaföretaget. De här böckerna är på så sätt speciella att de består helt och hållet av dokument, epost, kartor, sjukjournaler, intervjuer, chattloggar osv. En av mina bättre läsupplevelser.

Ett uppslag ur boken:

image

 

Kalla kårar! (Kulturkollos veckoutmaning)

Vad får dig att känna krypande kalla kårar? Lista musik, film, konst och/eller böcker som får dig att känna klenmod, fruktan och ångest?

Det blir en lista på en bok. Jag har nämligen ett oslagbart tips på en bok som ger kalla kårar.

No One Gets Out Alive by Adam Nevill

No one gets out alive av Adam Nevill. (Länken till min recension av boken) Stephanie är pank, och hyr ett rum i en fallfärdig kåk, trots att hon får en obehaglig känsla så fort hon ser huset. Dagtid ser hon personer som inte finns, och på natten hör hon viskningar och fotsteg.. och sen blir det ännu värre. Och hyresvärden visar sig vara extremt läbbig.

 

 

Kulturkollos veckoutmaning- är originalet alltid bäst?

Berätta om en låt, en bok, en film, en tv-serie och/eller en teateruppsättning som är en ny version av något gammalt. Är originalet alltid bäst, eller finns det exempel på lyckade covers?

Det blir en låt som är bra i flera versioner.

Alla tolkningar har sin charm. För mig är det kanske Soft Cells som är den ”rätta” versionen, även om den inte är originalet.

Och så bonusfrågan :

Vilken del har återbruk i ditt liv? Brukar du köpa mycket på second hand? Vilka gamla saker föredrar du framför nyproducerade?

Det här är inte en alldeles enkel fråga. Det rätta svaret är kanske att jag återbrukar till en viss gräns. Jag saknar talanger för att sy om kläder eller annat. Det begränsar mig så att jag inte så där bara kan riva ner gardinerna och sy en klänning av dem (som Scarlett O’Hara..), och jag kan heller inte förvandla mina gamla jeans till en handväska. Däremot äger min mor en hel del handarbetskunskap, så jag ger våra gamla jeans till henne, så kan de återkomma som något annat sen. Bägge pepparkakspojkarna har fått mattor till sina rum av våra gamla jeans. Och de assietter vi använder började sina liv hos min morfar, våra efterrättsskålar var visst från början min farfars, och så.

När det kommer till att köpa second hand, så böcker handlar jag faktiskt väldigt gärna på loppisar eller i antikvariat. Det blir lite som en skattjakt av det hela, man vet aldrig vad som kan dyka upp. Jag handlar också till en viss del porslin och glas second hand, men här får man komma ihåg att en familj nog max behöver två kaffeserviser, och även tallrikar så ryms en viss mängd i skåpet och sen tar utrymmet slut. Är man alltså inte beredd att avstå något från sina skåp och hyllor, är det oftast inte så mycket man verkligen behöver. Lustigt nog verkar det där inte kunna tillämpas på böcker. Kläder second hand- se ovan, jag saknar vissa relevanta kunskaper, så ska jag handla second hand så måste kläderna kunna användas som sådana, och inte ha sånt som trasiga dragkedjor etc.

 

 

Kulturkollos utmaning: Stockholm.

Det må vara mig förlåtet att hoppa över Stockholmstipsen. Jag är så himla sällan i den staden så jag kan nog inte tipsa andra om saker där.

Stockholmsskildringar däremot, jag kan ju bidra med tre låtar.

I Stockholm av Lars Winnerbäck- jaa, jag vet, den förekom på Kulturkollo redan i veckan, men just när jag läste det blogginlägget hade jag lyssnat på den sången typ en halvtimme tidigare. Så därför, och för att illustrera att Lars Winnerbäck faktiskt verkar ha en sång om allt man kan tänka sig. Det är i alla fall min hypotes.

Och så blir det en av mina absoluta favoritlåtar alla kategorier.

Och som socker på bottnen en finlandssvensk sång om Stockholm: