Att se fram emot

Jag läser gärna inläggen i Kulturkollo, men jag har blivit så lat med att kommentera, och med att delta i veckans utmaning. Men det är något speciellt med hösten, och när veckans utmaning är att berätta vad vi ser fram emot särskilt mycket med hösten så ska jag slå till.

sunflowers-5

Vi har funderat lite på hösten på jobbet nämligen, och jag ser fram emot två träffar med tema bibliotek och barn/ungdomar. Helt olika dagar sinsemellan, men jag hoppas få med mig idéer att använda i mitt eget jobb från båda tillfällena. Det ser också ut som om jag kommer att fara till högstadiet ett par gånger i höst och prata böcker. Det ser jag fram emot, med lite skräckblandad förtjusning kanske. Hade någon sagt för tio år sen att mitt jobb ens på något litet sätt skulle innehålla högstadieungdomar (eller barn för den delen) hade jag inte trott den personen.

Och med det sagt, om det är någon som har tips på fantasyböcker eller böcker om krig som passar i högstadiet, eller annars tips på vad jag kan tänka på då det gäller bokprat för ungdomar, så berätta!

Annars tänkte jag ta den här rubriken till att visa en del bokinköp jag gjort nu. För såklart ser jag fram emot att läsa dem. Och jo, jag har verkligen i vackraste sensommar köpt en julbok, en från ifjol som var på rea. Jag hittade två andra fina böcker också på samma rea:

Och sen beställde jag en del böcker jag kände att jag var sugen på, med eller utan skotsk anknytning (fast mest med, inspirerad av årets sommarsemester).

Är dom inte fina? Det går ju inte helt att säga när jag ska läsa dem, men förr eller senare. Undrar om jag ska klara att vänta tills oktober med att läsa Whisky from small glasses/Denzil Meyrick? Det brukar kännas som absolut rätt tillfälle för en deckare från Skottland. Men å andra sidan, tänk om jag då inte gillar den? Då känns det ju fånigt att ha sparat på den. Då det gäller jul ska jag nog kanske hålla mig till regeln min äldre som har instiftat. Det blir inga julsånger eller annat julrelaterat innan hans födelsedag i oktober. Sen efter det är det fritt fram, men hans födelsedag är julfri. Och ska jag kunna hålla det är det nog säkrast att jag inte läser julböcker heller innan dess.

Det allra bästa med våren. Kulturkollos utmaning.

Så här lyder Kulturkollos veckoutmaning:

Jag vill idag väldigt gärna fördjupa mig i sånt som känns och är bra och vill därför höra mer om dina topp tre just nu. Det kan vara saker, upplevelser eller känslor. Kanske böcker, promenadkvällar, filmer eller egentligen vad som helst. Sånt som gör dig glad eller lugn eller uppspelt eller vad du vill vara och känna. Det behöver inte alls vara vårrelaterat (jag har full respekt för att alla inte nödvändigtvis hyser samma varma känslor för våren som jag), tre fina ovåriga favoriter räcker gott.

Jag är ingen vårmänniska. Så här tycker jag våren ser ut:

wpid-img_20150318_175825.jpg

Lera överallt, menföre på vägarna, och sen börjar det alltid kännas som om jag behöver GÖRA en massa saker. I trädgården. Eller tvätta fönster. Eller något annat arbetsamt.

Men jag kan tänka mig ett par bra saker med våren. Den första, och viktigaste, är att det blir dags att börja tillbringa tid på sommarstugan. Jag bodde några dagar där kring första maj, det var årets premiärövernattning.

img_20180421_102124_4121830772422.jpg

Den här bilden är tagen tidig vår för något år sen, när lite is låg kvar. När jag kommer till sommarstugan är det som om jag skulle vakna ur någon slags vintersömn.

Den andra saken är en fin dikt jag stötte på i år, Nordisk vår av Edith Södergran.

Alla mina luftslott ha smultit som snö,
alla mina drömmar ha runnit som vatten,
av allt vad jag älskat har jag endast kvar
en blå himmel och några bleka stjärnor.
Vinden rör sig sakta mellan träden.
Tomheten vilar. Vattnet är tyst.
Den gamla granen står vaken och tänker
på det vita molnet, han i drömmen kysst.

Men, jag får ju medge det, vårmänniska eller ej så gillade jag INTE snön som plötsligt föll förra helgen. Då föredrar jag nog vår ändå.

 

 

 

Grymt eller grymt? Kulturkollos utmaning.

En sån där snabbutmaning har Kulturkollo den här veckan. Med påsktema förstås.

easter-egg-clipart-1

Påskhelgengrymt avkopplande eller grymt stressigt?

Fast i år blir det lite byggande och städning och fix i fjällen. Men det kan ju vara avkopplande det med.

Påskmust – grymt gott eller grymt överskattat?

Jag gillar varken julmust eller påskmust, jag tycker det smakar underligt. Pepparkakspojkarna gillar must av alla sorter.

Påskekrim – grymt peppad eller grymt trist?

Jag är neutral. Jag läser nog ofta någon deckare så där kring påsk men det är inte väldigt medvetet. Kanske att jag väljer tidpunkt, och läser någon deckare jag annars ändå tänkt läsa där kring påsk. Och den här påsken är boken jag valt den här månaden till min hyllvärmarutmaning en deckare. Men i januari och februari läste jag också deckare, båda månaderna en av Jan Mårtensom, för övrigt.

Påskäggsjaktgrymt kul eller grymt jobbigt att fixa?

Man behöver ju inte göra det så svårt. Något år ordnade jag påskäggsjakt i liten skala för pepparkakspojkarna. Någon större äggjakt har jag inte erfarenhet av. Det kanske skulle vara jobbigt.

Påskkärringargrymt sött eller grymt fånigt?

Jag är dessutom på det sättet lite traditionalist att jag tycker att det ska vara just påskkärringar, och att även killar kan klä ut sig till det. Jag tycker att det annars börjar vara mindre och mindre som är utklädda till påskkärring, speciellt då killar är gärna något annat, harar eller så.

Om det inte framgick, så är alternativet jag valt färgat i lila!

Det allra bästa av Stephen King – Kulturkollos utmaning

Som gammal King-fan tycker jag att jag nog ska delta i veckans utmaning hos Kulturkollo:

Den här veckan vill jag helt enkelt att ni ger mig er bästa Stephen King-bok och er bästa Stephen King-filmatisering.

Nu får jag nog påpeka att det var i stort sett under förra seklet som jag var ett King-fan och det avspeglar sig nog i mina svar.

Bildresultat för shawshank redemption

Den bästa filmen tycker jag är The Shawshank Redemption. Det är nästan så jag tycker att filmen är bättre än novellen. Och det är väldigt sällan filmen ens går att jämföra med sin skrivna förebild.

Vad gäller bästa Stephen King-bok blir det genast svårare. ”Det” är ju ett enkelt svar. Nästan för enkelt. Jag tar den här:

En värld och en historia som nästan, men inte riktigt, är densamma som i Dark Tower-serien.

 

Kulturkollos veckoutmaning, om småstäder.

Den här veckan är det småstäder för hela slanten i Kulturkollo. Jag vet inte om jag är kvalificerad till att tala om småstäder, jag bor alltså inte så centralt så att det skulle likna någon småstad det här, jag bor ute på rena bondlandet. Å andra sidan var det ju en tid sedan jag skrev något inlägg i kategorin ”Sara uttalar sig om sånt hon inte vet något om”, så det är väl dags för ett sånt! Innan jag svarar på frågorna ska jag dock länka till ett blogginlägg av en bekant till mig, som handlar om det här ämnet. Från det stora till det lilla, har hon skrivit om. Det här är livet på små orter i ett nötskal:

Tänk att vara känd. Alltså inte som i famös, men känd av någon. Att inte behöva förklara sig. Känslan av att höra till. Tryggheten i att vara sedd. Kvalitetscertifikatet i att bli betjänad av bästisens lillebror. Det välgrundade med att samma tre dagistantor som skötte min syster också sköter min son. Smidigheten med att inte vara ett personnummer utan en person. Styrkan i att inte stå ensam.

Och så knepigheten förstås med att man gått i skolan med områdets enda psykolog. Men det är ett annat kapitel.

För så är det ju. Inte någonstans är du okänd och anonym, ens om du skulle vilja vara det.

Men till Kulturkollos frågor:

Vilken boks eller films småstad skulle du vilja flytta in i?

Astrid Lindgrens småstäder känns kanske ganska givna som svar här. Jag skulle bra kunna tänka mig att bo i samma stad som Lotta på Bråkmakargatan, till exempel. Jag får väl bara lära mig att se upp för små barn på för stora cyklar, och så.

Jag tror också att jag skulle trivas i Avonlea, där Anne på Grönkulla bor. Kanada slår mig också som ett sympatiskt land att bo i, även om det känns lite långt borta.

Jag undrar- är det bara i barnböcker som småstäder får vara trevliga och inte så fulla av hemligheter som små ställen kan vara i vuxenböcker?

Vilken boks eller films småstad vill du aldrig ens besöka, någonsin?

Aldrig ens besöka, är ju kanske lite drastiskt. Och den här staden jag svarar nu har sina goda sidor också, så skulle jag bo där skulle jag inte vara totalt olycklig, det skulle jag inte. Men faktum är att Björnstad (Fredrik Backman) inte lockar mig alls. Det kan bero på att jag inte alls är idrottsintresserad, kanske, så jag skulle ju hamna utanför direkt. Det kan också bero på att Fredrik Backman är så bra på att beskriva de få alternativen som finns och det att ibland är alla val en kan göra dåliga val, och det gör att jag på något sätt kommer att associera det med själva stället. Och inte alls tänker på att just det är sånt jag egentligen lever med varje dag, för så kan det vara i små städer.