Den medelålders Bridget Jones.

Bridget Jones: Mad About the Boy (Bridget…

Vilken bok? Bridget Jones, Mad about the boy, av Helen Fielding.

Var har jag fått tag på den? Lånad på biblioteket.

Vad handlar boken om? Bridget Jones är tillbaka. Singel igen, femtioplus, med två småbarn. Om den rätta etiketten då ens pojkvän fyller trettio och ens väninna fyller sextio på samma dag. Bridget funderar också på om det är någorlunda normalt att vara för fåfäng för att ta på sig läsglasögonen när man ska kolla om ens toyboy har fått huvudlöss, när det går löss i skolan. Och såna saker.

Vad tycker jag?  Jo, Bridget är sig lik, trots att vardagsbekymren numera handlar mest om att komma ihåg att packa ner gympapåsar åt barnen och liknande. Det här är en lättviktare, på samma sätt som de första två böckerna var. Men visst handlar det om att komma över förluster, om att våga börja om, också. Det fanns ju inte i universum att jag INTE skulle läsa den här boken, så mycket älskade jag Bridget när hon först dök upp. Jag såg till och med filmen, det är ju ganska ovanligt för mig. Inte är den här en lika stor fullträff som den första boken om Bridget var för mig. Men det går riktigt bra att läsa den, det gör det. Och jag känner igen Bridget och hennes vänner från förr.

Jag har en liten invändning då det gäller hur boken slutar. Nämligen. När den tråd som leder till slutresultatet får så lite uppmärksamhet i den ”riktiga” boken så att det krävs en epilog för att läsaren ska kunna se hur slutet funkar- så tycker inte jag att det är ett riktigt snyggt gjort slut. Jag orkar faktiskt oftast läsa dom sidorna det tar för att få slutet att kännas helgjutet, alternativt så ger författaren sluttråden mer uppmärksamhet från början. Men, ja, det kan hända att jag som luttrad romanceläsare har blivit lite överkänslig för ”epilogslut”. Där används epilogsluten bland annat för att visa ”titta, skitstöveln ändrade visst på sig och blev en drömprins!” Jag tycker i ärlighetens namn att det bör synas en drömprinspotential redan i själva boken om jag ska bli övertygad. Nå, nu var det ju inte direkt så epilogslutet användes här, men det var ändå så att jag inte hade tid att läsa mig till övertygelse, utan fick en epilog där man får en glimt in i framtiden där man ser att det som kom pang på i slutet av boken funkade SÅÅ bra.

Tematrio- Damernas

Berätta om tre romaner/noveller/ texter med ett kvinnoförnamn i titeln!

Denna glada uppmaning ger Lyrans Noblesser. Jag väljer att presentera tre böcker jag läst innan jag började blogga. I vissa fall LÅNGT innan jag började blogga. Nånting annat har de här böckerna inte direkt gemensamt, det är som vanligt en spretig samling.

Rosemary’s baby av Ira Levin. Som jag minns den en spännande historia om Rosemary, vars baby är eftertraktad av den lokala satanistklubben. Lite krypande obehagligheter, så där. Ira Levin skrev flera spänningsromaner som jag tyckte var läsvärda dåförtiden, men jag har ingen uppfattning om hur de håller för omläsning.

Katarina av Medici av Leonie Frieda. En biografi om damen i fråga. Men mest lär man sig om tiden då Katarina levde, 1500-talet, och jag ser inte det som någon nackdel. Ett visst historiskt intresse bör man nog ha för att vilja läsa den här.

Olivia Joules and the overactive imagination av Helen Fielding. En totalt verklighetsfrämmande bok om journalisten Olivia som blir indragen i Al Qaidas konspirationer. Och sen lever hon lycklig i alla sina dagar. Om man tar boken för vad den är, typ sockervadd (söt, fluffig och rosa), så är den rätt kul.