De kapabla

Vilken bok? De kapabla av Klas Ekman.

Var har jag fått tag på den? Lånat från biblioteket.

Vad handlar boken om? På ett litet hotell träffas en man och en kvinna. De har en affär, men kvinnan gör slut på affären. På väg tillbaka från hotellet kör de på en kvinna och gömmer henne i skogen istället för att ringa ambulans och polis. Det blir starten för en trasslig härva av mardrömslika proportioner.

Vad tycker jag? Lite kluven, faktiskt. Jag kan se att det är en välskriven bok, idéen är fin, personerna realistiska. Men jag bryr mig liksom inte om dem. Och det tog mig alldeles för lång tid att läsa boken för att jag ska kunna bortse från det nu då jag skriver om boken. När jag väl tar upp boken och läser går det bra att läsa men jag hade absolut ingen längtan att plocka upp boken och börja läsa den. Är det igen min motvilja mot otrogna personer som stör mig? I vissa böcker har jag ju börjat kunna acceptera otrohet som en del av historien, men det är en sån där sak jag ogärna läser. Så- jag kan se att boken är bra på många sätt, och jag kan inte sätta fingret riktigt på varför (om inte då otroheten), men den blir ingen total fullträff för mig.

En smakbit ur De kapabla

Igår firade pepparkakspojkarna gemensamt sina födelsedagar. Det var ungefär som det brukar vara, men i år var det en av den äldre pepparkakspojkens kompisar som bakat tårtan, han ska bli konditor så småningom. Och han har säkert valt rätt yrke om man ska döma utifrån gårdagens tårta, den var mycket god!

Idag tar vi så det lugnt och lyssnar på regnet som droppar på taket. Om dagen fortsätter så här stillsamt så tar jag säkert fram min stickning ikväll. Det skulle passa bra att gå ut en sväng och söka svamp, men inte så länge som det fortsätter att regna.

Jag håller på och läser De kapabla av Klas Ekman. Smakbiten kommer från sidan 233:

Det gick bra att städa huset efter att ha dragit i sig två glas vitt vin, men det gick sämre efter fem.
Men visst, han gjorde så gott han kunde. Dammade, såpade, skurade och gömde undan en massa allmän bråte, för just bråte var nästan det enda Märta hade lämnat efter sig.
Till slut satt han i det tomma köket och tittade sig omkring. Det såg ungefär så opersonligt ut som mäklaren föreslagit. Ett trivsamt radhus helt i avsaknad av liv och möblemang.
Som av en slump stod det ännu ett glas vitt på diskbänken. Tack för det. Han hade ingen aning om hur det kommit dit. Glas hade en tendens att fylla på sig själva numera.
Johan hade inte varit nykter många minuter sedan han kom hem från sjön vid Annas och Magnus stuga. Rickard hade försvunnit hem till sig utan att säga särskilt mycket alls.

Fler smakbitar finns hos Astrid Terese på bloggen Betraktninger ~ tanker om bøker.