Den sista tisdagen i oktober.

Vi tar farväl av oktober med lite musik.

Och det är klart att det är vemodets man som har soundtracket för oktober.

Veckans Winnerbäck

Det är ju liksom oktober. Ni får leva med lite musik av Lars Winnerbäck på tisdagar i oktober. Men inte ens jag kan ju dela Söndermarken varje oktobertisdag. Idag blir den Min gata i stan.

Den som vet, den vet

Han har ett nytt album, Lars Winnerbäck. Det är bra. Men en tisdag i oktober finns bara en låt att lyssna på.

Lördagsdikten

Sånglyrik är dikter, åtminstone kan man få Nobelpris för dem.

Inte varmt men nästan vår, så det blir Lars Winnerbäck i lördagsdikten.

Det Är Visst Nån Som Är Tillbaka

Det hörs ett namn över vitklädda landskap
Det hörs en röst som är saknad
Det bultar till i ett flämtande hjärta
Det piper till i telefonen
Det är visst nån som är tillbaka

Han samlade på sig ett gytter av skärvor
Han gick och rullade ett snöklot
Nu står han upprätt med ytan vid halsen
Men har nåt att sträva emot
Det är visst nån som är tillbaka

Det är svårt att säga mer än så

Inte varmt men nästan vår
Ingen lösning men ett spår
Inga planer men ett steg
Inte där än men på väg
Det är visst nån som är tillbaka

Det är så mycket inviter om våren
Det bara välja och vraka
Ryktet säger att han sällan bryr sig
Men nu har han gjort sig lite fin
Det är visst nån som är tillbaka

Fyra höghus mot en blekgrå himmel
Fyra nätter att vaka
Han öppnar fönstret mot trafiken och larmet
Nu får det fan va bra
Det är visst nån som är tillbaka

Det är svårt att säga mer än så

Inte varmt men nästan vår
Ingen lösning men ett spår
Inte ja men inte nej
Inte bra men helt okej
Det är visst nån som är tillbaka

Tusen dagar har redan passerat
Vi har ett revir att bevaka
Tusen avtryck i den grå trottoaren
Tusen omvägar hem
Det är visst nån som är tillbaka

Lördagsdikten och årets nyårsmusik

Det hör till med musik till nyår här på bloggen. Därför får lördagsdikten vara en låttext av Lars Winnerbäck (vem annan?) och mitt nyår kommer med all säkerhet att innehålla både snö och marschaller. I den här versionen sjunger också Helen Sjöholm och Anna Stadling

Snö och marschaller

Ta mig ut iväg med vinden, ta mig långt ifrån där jag var
Jag reser vart som helst, på vilket sätt du vill, behöver inte veta vart vi ska
Bara långt långt ner i djupet, bara högt upp på nåt berg
Där man ser skogarna och längre bort än så, då ser du livet ändra färg

Vi är de sista som går hem, vi är de enda som förstår
Det är snö och marschaller, grå snö och marschaller där vi går

Gör mig ung för första gången, gör mig gammal, klok och grå
Och gå med mig ut på plankan en gång till, det är kanske där vi måste gå
Bort från allt vi redan sett här, bort från allt vi redan gjort
Såg du vad små de blev, de stora städerna, allt som förut var så stort

Vi är de sista som går hem, vi är de enda som förstår
Det är snö och marschaller, grå snö och marschaller där vi går

Till de vackraste palatsen, och kyrkorna och tornen, och till rälsen dit den ska
Där våren strömmar in och gråten väller fram, det är kanske där vi måste va
Ta mig ut iväg med vinden, jag är inte säker på nånting
Bara det som känns i hjärtat, inget mer, kom och blås mig kära vind

Vi är de sista som går hem, vi är de enda som förstår
Det är snö och marschaller, grå snö och marschaller där vi går