Dagens juldikt 24

Knyttenas julsång

Det snöar hela natten
och natten är så kall
nu sover alla vatten
i kista av kristall,
alltför länge har vi väntat och vakat.
Då såg vi en stjärna som tändes,
ett varmt och vänligt bloss,
ni kan nog förstå hur det kändes
när julen kom till oss,
när vi visste att ljuset kom tillbaka!

Nu är det lätt att glömma
att kölden var så svår
nu har vi rätt att drömma
och tro på nästa vår
– tro att också mörker måste finnas.
Vår vinter var hungrig och bitter
för ensamhetens skull
men granen bär äpplen och glitter
och stjärnan är av gull,
det är i mörker som stjärnan kan brinna!

Tove Jansson

Dagens juldikt 23

Julsång

Det snöar inte vackert alla jular
med dun och fjädrar, hela vingar
som dalar ned.
Det kanske regnar, stormar,
kanske åskan mullrar.
Men ändå är det jul när det är jul.

Det lilla torpet i den djupa skogen
där julen kom med enkel glädje
är inte vårt.
Vi bor i staden, jäktar,
stressar inför kvällen.
Men ändå är det jul när det är jul.

Det klingar inte särskilt många bjällror
på vägarna en juldags morgon
i våra dar.
Och dansar vi runt granen
kan vi störa grannen.
Men ändå är det jul när det är jul.

Om julen skulle alla vara hemma.
Men ändå kan det hända
att kretsen bryts.
Och saknad efterlämnar
dessa som har flyttat.
Men ändå är det jul när det är jul.

Det föds ett antal barn varenda julnatt,
men knappast bättre hopp för världen
än det vi har.
Och ingen stjärna visar
världens visa vägen.
Men ändå är det jul när det är jul.

Lars Huldén

Dagens juldikt 22

Tomten

Midvinternattens köld är hård,
stjärnorna gnistra och glimma.
Alla sova i enslig gård
djupt under midnattstimma.
Månen vandrar sin tysta ban,
snön lyser vit på fur och gran,
snön lyser vit på taken.
Endast tomten är vaken.

Står där så grå vid ladgårdsdörr,
grå mot den vita driva,
tittar, som många vintrar förr,
upp emot månens skiva,
tittar mot skogen, där gran och fur
drar kring gården sin dunkla mur,
grubblar, fast ej det lär båta,
över en underlig gåta.

För sin hand genom skägg och hår,
skakar huvud och hätta —
»nej, den gåtan är alltför svår,
nej, jag gissar ej detta» —
slår, som han plägar, inom kort
slika spörjande tankar bort,
går att ordna och pyssla,
går att sköta sin syssla.

Går till visthus och redskapshus,
känner på alla låsen —
korna drömma vid månens ljus
sommardrömmar i båsen;
glömsk av sele och pisk och töm
Pålle i stallet har ock en dröm:
krubban han lutar över
fylls av doftande klöver; —

Går till stängslet för lamm och får,
ser, hur de sova där inne;
går till hönsen, där tuppen står
stolt på sin högsta pinne;
Karo i hundbots halm mår gott,
vaknar och viftar svansen smått,
Karo sin tomte känner,
de äro gode vänner.

Tomten smyger sig sist att se
husbondfolket det kära,
länge och väl han märkt, att de
hålla hans flit i ära;
barnens kammar han sen på tå
nalkas att se de söta små,
ingen må det förtycka:
det är hans största lycka.

Så har han sett dem, far och son,
ren genom många leder
slumra som barn; men varifrån
kommo de väl hit neder?
Släkte följde på släkte snart,
blomstrade, åldrades, gick — men vart?
Gåtan, som icke låter
gissa sig, kom så åter!

Tomten vandrar till ladans loft:
där har han bo och fäste
högt på skullen i höets doft,
nära vid svalans näste;
nu är väl svalans boning tom,
men till våren med blad och blom
kommer hon nog tillbaka,
följd av sin näpna maka.

Då har hon alltid att kvittra om
månget ett färdeminne,
intet likväl om gåtan, som
rör sig i tomtens sinne.
Genom en springa i ladans vägg
lyser månen på gubbens skägg,
strimman på skägget blänker,
tomten grubblar och tänker.

Tyst är skogen och nejden all,
livet där ute är fruset,
blott från fjärran av forsens fall
höres helt sakta bruset.
Tomten lyssnar och, halvt i dröm,
tycker sig höra tidens ström,
undrar, varthän den skall fara,
undrar, var källan må vara.

Midvinternattens köld är hård,
stjärnorna gnistra och glimma.
Alla sova i enslig gård
gott intill morgontimma.
Månen sänker sin tysta ban,
snön lyser vit på fur och gran,
snön lyser vit på taken.
Endast tomten är vaken.

Dagens juldikt 20

Jul 1939

När julnatten tätnar
knarrar golv och dörr.
De döda sedan urtider
söker oss som förr.
De sitter i vårt hem
och minner oss omsider
att i de gamla tider
var julen först en fest för dem.

"Vi kommer inte med skrämsel,
vi kommer med tröst.
Vi såg er övergivenhet
en lång mörk höst.
Hur gott att vara fler.
Sitt kvar hos oss vid brasan.
Vi kände också fasan,
och vår förtvivlan var som er.

Vi stod med frusna munnar
i världens natt på post,
och rymdens stelnade brunnar
låg isblå av frost.
Vi kände dödens bett.
Och dödssnö låg vida.
Då viskade någon: Bida --
en morgonstjärna har jag sett.

Vi hörde. Vi trodde.
Vi tände bloss i vår nöd.
Och vi stod upp till ljusfest
i mörker och död.
Ni säger: Dårars bloss!
Och om ni kan, så släck dem.
Men lyft dem hellre och räck dem
åt nya släkten ifrån oss!"
-- -- --

De tomma fimbulhimlarna
har kvävt allt skri.
Men andlöst lyssnar själarna,
de döda och vi.
I någon bortglömd vrå
av världen som förödes,
är det ett barn som födes,
ett löftesbarn på halm och strå.

Karin Boye

Dagens juldikt 19

Vinden susar i advent
och vårt första ljus blir tänt.
Barn som har det svårt i världen,
Gud bevare dem på färden.

Mörkret tätnar i advent
och vårt andra ljus blir tänt.
Gud bevare dem som gråter,
Låt dem le och leka åter.

Kölden biter i advent
och vårt tredje ljus blir tänt.
Gud bevare alla frusna,
ge dem värme låt det ljusna.

Julen nalkas i advent,
och vårt fjärde ljus blir tänt.
På Guds lille son vi tänker,
när de fyra ljusen blänker.

Britt G Hallqvist