Dagens juldikt 20

Jul 1939

När julnatten tätnar
knarrar golv och dörr.
De döda sedan urtider
söker oss som förr.
De sitter i vårt hem
och minner oss omsider
att i de gamla tider
var julen först en fest för dem.

"Vi kommer inte med skrämsel,
vi kommer med tröst.
Vi såg er övergivenhet
en lång mörk höst.
Hur gott att vara fler.
Sitt kvar hos oss vid brasan.
Vi kände också fasan,
och vår förtvivlan var som er.

Vi stod med frusna munnar
i världens natt på post,
och rymdens stelnade brunnar
låg isblå av frost.
Vi kände dödens bett.
Och dödssnö låg vida.
Då viskade någon: Bida --
en morgonstjärna har jag sett.

Vi hörde. Vi trodde.
Vi tände bloss i vår nöd.
Och vi stod upp till ljusfest
i mörker och död.
Ni säger: Dårars bloss!
Och om ni kan, så släck dem.
Men lyft dem hellre och räck dem
åt nya släkten ifrån oss!"
-- -- --

De tomma fimbulhimlarna
har kvävt allt skri.
Men andlöst lyssnar själarna,
de döda och vi.
I någon bortglömd vrå
av världen som förödes,
är det ett barn som födes,
ett löftesbarn på halm och strå.

Karin Boye

Dagens juldikt 19

Vinden susar i advent
och vårt första ljus blir tänt.
Barn som har det svårt i världen,
Gud bevare dem på färden.

Mörkret tätnar i advent
och vårt andra ljus blir tänt.
Gud bevare dem som gråter,
Låt dem le och leka åter.

Kölden biter i advent
och vårt tredje ljus blir tänt.
Gud bevare alla frusna,
ge dem värme låt det ljusna.

Julen nalkas i advent,
och vårt fjärde ljus blir tänt.
På Guds lille son vi tänker,
när de fyra ljusen blänker.

Britt G Hallqvist

Dagens juldikt 18

In the bleak midwinter

In the bleak midwinter
Frosty wind made moan,
Earth stood hard as iron,
Water like a stone;
Snow had fallen, snow on snow,
Snow on snow,
In the bleak midwinter

Long ago.
Our God, Heaven cannot hold Him,
Nor earth sustain;
Heaven and earth shall flee away
When He comes to reign.
In the bleak midwinter
A stable place sufficed
The Lord God Almighty,
Jesus Christ.

Christina Rossetti

Dagens juldikt 17

Blow Blow Thou Winter Wind

Blow, blow, thou winter wind,
  Thou art not so unkind
     As man’s ingratitude;
  Thy tooth is not so keen,
Because thou art not seen,
     Although thy breath be rude.
Heigh-ho! sing, heigh-ho! unto the green holly:
Most friendship is feigning, most loving mere folly:
  Then, heigh-ho, the holly!
     This life is most jolly.

  Freeze, freeze, thou bitter sky,
  That dost not bite so nigh
     As benefits forgot:
  Though thou the waters warp,
     Thy sting is not so sharp
     As friend remembered not.
Heigh-ho! sing, heigh-ho! unto the green holly…

William Shakespeare