Lördagsdikten

Det gäller att vandra genom nutiden
lugnt så att skärvorna av mänskor
hinner finna varandra och följa med,
ändå snabbt nog för att undgå
att själv splittras till smulat glas.

Nu mer än tidigare
måste vi hålla varandra i händerna,
minnas vad vi bär på,
att vi är på väg. Ännu inte framme.
Varje budskap om att vi har slutat vandra
är falskt!
Varje meddelande om att motståndet upphört
är lögn!

Svepta under en grandunges vinge
sover många möjligheter,
nu nästan döda av köld.
Ropa inte högt.
Andas bara varsam värme.

Birgitta Boucht