En smakbit ur De kapabla

Igår firade pepparkakspojkarna gemensamt sina födelsedagar. Det var ungefär som det brukar vara, men i år var det en av den äldre pepparkakspojkens kompisar som bakat tårtan, han ska bli konditor så småningom. Och han har säkert valt rätt yrke om man ska döma utifrån gårdagens tårta, den var mycket god!

Idag tar vi så det lugnt och lyssnar på regnet som droppar på taket. Om dagen fortsätter så här stillsamt så tar jag säkert fram min stickning ikväll. Det skulle passa bra att gå ut en sväng och söka svamp, men inte så länge som det fortsätter att regna.

Jag håller på och läser De kapabla av Klas Ekman. Smakbiten kommer från sidan 233:

Det gick bra att städa huset efter att ha dragit i sig två glas vitt vin, men det gick sämre efter fem.
Men visst, han gjorde så gott han kunde. Dammade, såpade, skurade och gömde undan en massa allmän bråte, för just bråte var nästan det enda Märta hade lämnat efter sig.
Till slut satt han i det tomma köket och tittade sig omkring. Det såg ungefär så opersonligt ut som mäklaren föreslagit. Ett trivsamt radhus helt i avsaknad av liv och möblemang.
Som av en slump stod det ännu ett glas vitt på diskbänken. Tack för det. Han hade ingen aning om hur det kommit dit. Glas hade en tendens att fylla på sig själva numera.
Johan hade inte varit nykter många minuter sedan han kom hem från sjön vid Annas och Magnus stuga. Rickard hade försvunnit hem till sig utan att säga särskilt mycket alls.

Fler smakbitar finns hos Astrid Terese på bloggen Betraktninger ~ tanker om bøker.