Som finländare känner man sig ibland lite ..egen. Lite envis, kanske. Ni vet så här:
Så istället för att ta och fira nationaldag på våren, med förhoppning i luften, varför inte i maj som Norge gör, eller på sommaren med ljusa kvällar, i juni som till exempel Sverige, så firar vi självständighetsdag. I början på december. Det är mörkt och kallt, och inte ens särskilt nära jul.
Nåmen, om det ska firas i december, då hör säkert en redig fest till? Åtminstone lite varm dryck? Nädå. Främst tittar vi på krigsfilmer och folk som skakar hand med vår president eller så står vi och fryser på någon kyrkogård. Många tar förstås tillvara den extra lediga dagen och bakar pepparkakor. Innan dom tittar på någon krigsfilm, och folk som skakar hand med presidenten. Ingen ska säga att finländare inte kan konsten att fira!
Det är som det är, och vi växer upp med det, och i ens huvud börjar det höra till adventstiden. Och sen när man är en medelålders tant, då ger det julstämning.
Att se julfreden i Åbo utlysas på TV på julafton var en jultradition i min ursprungsfamilj. Sen mamma gick bort har traditionen tyvärr också försvunnit. Men kanske att jag återupptar den i år…
Lustigt, julfreden i Åbo hör inte direkt till våra traditioner.